Доктор Глас. Серьезная игра / Doktor Glas. Den allvarsamma leken. Книга для чтения на шведском языке. Яльмар СёдербергЧитать онлайн книгу.
för sin del ortodox och inte det ringaste frisinnad, dessa nyheter förefalla honom därför allesammans högst betänkliga, men bacillerna äro ju också betänkliga, och vad skall man göra?
Bacillerna – det gick upp ett ljus för mig då jag hörde honom uttala detta ord. Jag kände alldeles tydligt igen tonfallet, jag erinrade mig att jag hade hört honom tala om baciller någon gång förut, och det stod med ens klart för mig, att han led av den sjukdom som kallas bacillskräck. Bacillerna stå tydligen i hans ögon på något mystiskt sätt utanför både religionen och den sedliga världsordningen. Det kommer sig av att de äro så nya. Hans religion är gammal, nära nitton hundra år, och den sedliga världsordningen daterar sig åtminstone från århundradets början, från den tyska filosofin och Napoleons fall. Men bacillerna ha kommit över honom på hans ålderdom, alldeles oförberett. De ha i hans föreställning först i dessa yttersta dagar börjat sin obehagliga verksamhet, och det har aldrig fallit honom in, att det efter allt att döma fanns massor av baciller också i det enkla lerkrus, som gick bordet runt vid avskedsmåltiden i Getsemane.
Omöjligt att avgöra, om han är mera får än räv.
Jag vände honom ryggen och lät honom prata medan jag ordnade något i mitt instrumentskåp. Jag bad honom i förbigående att taga av rock och väst, och vad nattvardsfrågan beträffar bestämde jag mig utan långt betänkande för att ge mitt förord åt metoden med kapslarna.
– Jag medger, sade jag, att denna idé i första ögonblicket föreföll litet stötande till och med för mig, oaktat jag inte kan skryta med någon särskilt varm religiositet. Men vid närmare eftertanke måste alla betänkligheter förfalla. Det väsentliga i nattvarden är ju inte brödet och vinet, inte ens kyrksilvret, utan tron; och den äkta tron får naturligtvis inte låta påverka sig av sådana yttre ting som silverpokaler och gelatinkapslar…
Under de sista orden satte jag stetoskopet till hans bröst, bad honom att vara tyst en liten stund och lyssnade. Det var ingenting märkvärdigt jag fick höra, bara den lilla oregelbundenhet i hjärtrörelserna som är så vanlig hos en äldre man, när han fått den vanan att äta litet mera till middagen än han behöver och att sedan rulla ihop sig på en soffa och sova. Det kan komma ett slaganfall en dag, det vet man aldrig, men det är ingen nödvändighet eller ens någon särskilt hotande sannolikhet.
Men jag hade nu en gång föresatt mig att göra ett allvarligt nummer av den här konsultationen. Jag lyssnade mycket längre än jag egentligen behövde, flyttade på hörröret, knackade och lyssnade om igen. Jag märkte hur det pinade honom att sitta tyst och passiv under allt detta – han är ju van att prata jämt, i kyrkan, i sällskap, i sitt hem; han har en avgjord begåvning för att prata, och troligtvis var det just denna lilla talang som först drog honom till hans yrke. Undersökningen var han litet rädd för, han skulle nog helst ha velat fortsätta en stund till med sina nattvardsbaciller för att sedan plötsligt se på klockan och rusa på dörren. Men nu hade jag honom där i soffhörnet, och jag släppte honom inte. Jag lyssnade och teg. Ju längre jag lyssnade, desto krångligare blev hans hjärta.
– Är det allvarligt? frågade han till sist.
Jag svarade icke strax. Jag gick några slag över golvet. Det låg en plan och jäste inom mig, en rätt enkel liten plan i och för sig; men jag har ingen vana vid intrigstycken, därför tvekade jag. Jag tvekade också därför, att planen helt och hållet var byggd på hans dumhet och okunnighet – och var han verkligen dum nog, skulle jag våga? Eller är det för grovt, genomskådar han mig kanske?
Jag avbröt min promenad och betraktade honom ett par sekunder med min allra skarpaste läkarblick. Det gråbleka, slappfeta ansiktet låg i fåraktigt fromma veck, men blicken kunde jag inte fånga, glasögonen reflekterade bara mitt fönster med gardinerna och fikusen. Men jag bestämde mig för att våga. Han må vara räv eller får – tänkte jag – också en räv är dock alltid mycket dummare än en människa. Med honom kunde man bestämt utan risk leka charlatan en liten stund – han tyckte om charlatanfasoner, det märktes tydligt; min tankfulla promenad över golvet och min långa tystnad efter hans fråga hade redan imponerat på honom och gjort honom mjuk.
– Besynnerligt, mumlade jag slutligen liksom för mig själv.
Och jag närmade mig honom på nytt med hörröret:
– Förlåt, tillade jag, jag måste höra efter ännu ett litet tag, för att vara säker på att jag inte misstar mig.
– Ja, sade jag till sist, skall jag döma efter vad jag hör i dag, så är det inte något bra hjärta pastorn har. Men jag tror inte att det är lika dåligt i vardagslag. Jag tror att det har sina speciella skäl att krångla i dag!
Han försökte i en hast göra om sitt ansikte till ett frågetecken, men det ville inte lyckas riktigt. Jag såg strax, att hans onda samvete hade förstått mig. Han gjorde munnen i ordning för att börja tala, kanske för att fråga vad jag menade, men han kom sig inte för, utan hostade bara. Han ville nog helst undgå en närmare förklaring – men det ville nu inte jag.
– Låt oss vara uppriktiga mot varandra, pastor Gregorius, började jag. Han hoppade till av förskräckelse vid denna inledning. Pastorn har säkert inte glömt det samtal som vi hade med varandra för ett par veckor sedan med anledning av er frus hälsotillstånd. Jag vill inte göra någon ogrannlaga fråga om hur pastorn har hållit den överenskommelse vi då träffade. Men jag vill bara säga, att om jag då hade vetat hur det var fatt med pastorns hjärta, skulle jag ha kunnat anföra ännu starkare skäl för det råd jag tillät mig att ge. För er fru gäller det hennes hälsa, för längre eller kortare tid; men för pastorn själv kan det lätt gälla livet.
Han såg ohygglig ut, medan jag talade – han fick ett slags färg i ansiktet, men ingenting rött, bara grönt och gredelint. Han var så förfärligt ful att se på, att jag måste vända mig bort. Jag gick till det öppna fönstret för att få en smula frisk luft i lungorna, men det var nästan mera kvavt ute än inne.
Jag fortsatte:
– Min ordination är enkel och klar: den lyder på skilda sovrum. Jag påminner mig att pastorn inte tycker om det, men det kan inte hjälpas. Det är nämligen inte bara själva den yttersta tillfredsställelsen som i detta fall innebär en stor fara; det är också av vikt att undvika allt som kan egga och hetsa begäret. – Ja, ja, jag vet vad pastorn vill säga; att ni är en gammal man, och dessutom präst; men jag är ju läkare och kan ha rätt att tala öppet med en patient. Och jag tror inte att jag är alltför ogrannlaga om jag påpekar, att den ständiga närheten till en ung kvinna, på natten till, måste göra ungefär samma verkan på en präst som på envar annan man. Jag har ju legat i Uppsala, jag kände rätt många teologer där, och jag fick inte just det intrycket att det teologiska studiet mera än något annat var ägnat att brandförsäkra unga kroppar mot den sortens eldsvåda. Och vad åldern beträffar – ja, hur gammal är det pastorn är? – femtiosju år; det är en kritisk ålder. I den åldern är begäret sig likt, ungefär som förr – men tillfredsställelsen hämnar sig. Nå, det är sant, det finns så många olika sätt att se på livet, och olika sätt att värdera det; och om det vore en gammal vivör jag talade med, skulle jag naturligtvis få vara beredd på det från hans synpunkt ganska logiska svaret; det ger jag tusan, det är ingen mening med att försaka det som ger livet värde bara för att få behålla livet. Men jag vet ju, att ett sådant sätt att resonera är helt och hållet främmande för pastorns världsåskådning. Min plikt som läkare är i detta fall att upplysa och att varna – det är allt vad jag kan göra, och jag är säker om att nu, då pastorn vet, att det gäller allvar, är det också allt som behövs. Jag har svårt att föreställa mig, att det skulle vara i pastorns smak att knall och fall dö samma död som salig kung Fredrik I, eller nu senast herr Felix Faure…
Jag undvek att se på honom, medan jag talade. Men då jag hade slutat, såg jag att han satt med handen över ögonen och att hans läppar rörde sig, och jag gissade mera än jag hörde: Fader vår, som är i himmelen, helgat varde ditt namn… Inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo…
Jag satte