Uppkomsten Av De Tappra. Morgan RiceЧитать онлайн книгу.
Dierdre gick med också.
“Jag hörde att du ska lämna oss,” sa Dierdre när hon kom upp bredvid henne.
Kyra gick bredvid sin nya vän, nöjd med hennes närvaro. Hon tänkte tillbaka på deras tid tillsammans i guvernörens cell, allt lidande de stod ut med, efter att de flytt kände hon ett direkt band mellan dem. Dierdre hade gått igenom ett värre helvete än vad hon hade, och när hon kollade på henne, kunde hon se svarta ringar under hennes ögon, en aura av lidande och sorg som fortfarande var kvar över henne, hon undrade vad det skulle bli av henne. Hon insåg att hon inte bara kunde leva ensam i detta fort. Med armén som skulle söderut, så skulle Dierdre bli lämnad ensam.
“Jag skulle kunna behöva sällskap när jag reser,” sa Kyra, en idé som kom samtidigt som hon yttrade sig.
Dierdre kollade på henne, med ögon som var överraskade, och började sedan att le brett, hennes tunga aura blev lättare.
“Jag hoppades på att du skulle fråga,” svarade hon.
Anvin, hörde vad de sa, och rynkade pannan.
“Jag vet inte om din far skulle godkänna det,” protesterade han. “Du har viktiga uppdrag framför dig.”
“Jag kommer inte att störa,” sa Dierdre. “Jag måste korsa Escalon hur som helst. Jag ska återvända till min far. Jag vill helst inte korsa det ensam.”
Anvin kliade sig i skägget.
“Din far kommer inte att tycka om det,” sa han till Kyra. “Hon kanske blir en påfrestning.”
Kyra la en försäkrande hand på Anvin’s vrist, då var de löst.
“Dierdre är min vän,” sa hon, för att säga det uppenbara. “Jag kommer inte att överge henne, precis som att du inte skulle övergiva någon av dina mannar. Vad är det du alltid har sagt till mig? Ingen lämnas efter.”
Kyra suckade.
“Jag må ha räddat Dierdre från den cellen,” la Kyra till, “men hon hjälpte även till att rädda mig. Jag är skyldig henne en skuld. Jag är ledsen, men vad min far tycker betyder lite. Det är jag som korsar Escalon ensam, inte han. Hon kommer med mig.”
Dierdre log. Hon gick upp bredvid Kyra och länkande sin arm med hennes, det var en ny stolthet i hennes steg. Kyra tyckte det kändes bra att han med henne på sin resa, och hon visste att hon hade gjort rätt val, vad som än skulle hända.
Kyra märkte att hennes brödrer gick nära och hon kunde inte hjälpa att hon kände sig lite besviken över att de inte var mer beskyddande över henne, så att de skulle erbjuda sig att följa med henne också; de var alldeles för tävlingsinriktade. Hon tyckte det var sorgligt att det var det naturliga i deras relationer, hon kunde dock inte förändra människor. Hon insåg att hon klarade sig bättre utan det. De var fyllda med övermod, och skulle endast göra något hänsynslöst för att hon skulle hamla i trubbel.
“Jag skulle gärna också göra dig sällskap,” sa Anvin, hans röst var tung av skuldkänslor. “Tanken på att låta dig korsa Escalon själv passar inte mig.” Han suckade. “Men din far behöver oss mer nu än någonsin. Han frågade om jag kunde följa med söderut.”
“Och jag,” lade Arthfael till. “Jag skulle gärna också följa med – men jag har också fått uppdraget söderut.”
“Och jag ska stanna kvar och vakta Volis under hans frånvaro,” sa Vidar.
Kyra blev rörd av deras stöd.
“Oroa er inte,” svarade hon. “Jag har bara en tre-dagars ritt framför mig, det kommer gå bra.”
“Du ska,” avbröt Baylor och gick närmare. “Och din nya häst ska garantera det.”
Med det sagt, öppnade Baylor den breda dörren till stallet, och alla följde efter honom i den långa stenbyggnaden, lukten av häst låg tungt i luften.
Kyra’s anpassade sig sakta till det låga ljuset medans hon följde efter honom. Stallet var fyllt av ljudet av förväntansfulla hästar. Hon kollade runt i stallet och såg till hennes förvåning, de största och vackraste hästar som hon någonsin sett – stora, starka, vackra hästar, bruna och svarta, varenda en var en hjälpte. Det var en skattkista.
“Kungens män sparade de bästa till sig själva,” förklarade Baylor medans de gick längre ner längs gången. Han rörde en av hästarna och klappade en annan och djuren verkade komma till liv i hans närvaro.
Kyra gick sakta och tog in alla intryck. Varje häst var som ett konstverk, större än de flesta hästar som hon någonsin sett, fulla med skönhet och kraft.
“Tack vare dig och din drake, är dessa hästar våra nu,” sa Baylor. “Det enda logiska är att du får välja häst. Din far har sagt att det är du som får välja först, till och med före honom.”
Kyra var chockad. När hon sökte genom stallet, kände hon en stark känsla av ansvar, då hon visste att detta var ett val som gällde hela livet.
Hon gick sakta, drog sin hand genom hästarnas manar, kände hur mjuka och lena de var, hur kraftfulla de var, och hur svårt det var att välja.
“Hur ska jag kunna välja?” frågade hon Baylor.
Han log och skakade sitt huvud.
“Jag har tränat hästar hela mitt liv,” svarade han, “Jag har uppfostrat dem också. Och om där är en sak som man behöver veta, så är det att det inte finns två likadana. Vissa är avlade för hastighet, andra för uthållighet; vissa är byggda för styrka, andra för att kunna bära mycket. Vissa är för stolta för att ens bära någonting. Och andra, ja de är byggda för strid. Vissa trivs i tornerspel, andra vill bara slåss, och andra är skapade för flera maraton av krig. Vissa vill vara din bästa vän, andra vill vända sig emot dig. Din relation till din häst är något magiskt. De måste kalla på dig, och du på de. Välj noga, och din häst kommer alltid att vara vid din sida, i alla tider av strider och krig. Ingen bra krigare är komplett utan en häst.”
Kyra gick sakta, hjärtat slog hårt av upprymdhet, hon gick förbi häst efter häst, vissa kollade bort, vissa gnäggande och vissa stampade otåligt, andra stod bara still. Hon väntade på en slags kontakt, och ännu kände hon inget. Hon var frustrerad.
Men plötsligt, kände Kyra en ilande känsla i hennes ryggrad, som en blixt som slog in i henne. Det kom som ett skarpt ljud som ekade i hela stallet, ett ljud som sa till henne att den var hennes häst. Det lät inte som en vanlig häst – utan den hade ett mycket mörkare ljud, mycket mer kraftfullt. Den skar genom och steg högre än alla andra ljud, som ett lejon som försökte ta sig ut ur sin bur. Det både skrämde henne – och drog henne närmare.
Kyra vände sig mot ljudkällan, vid slutet av stallet, och när hon gjorde det kom ljudet av krossat trä. Hon såg hur det började splittras, träet flög överallt, och det uppstod ett tumult när flera män skyndade för att försök undvika den trasiga trägrinden. En häst fortsatte att banka med sina hovar.
Kyra skyndade mot tumultet.
“Vart ska du?” frågade Baylor. “De fina hästarna är här.”
Men Kyra ignorerade honom och ökade, hennes hjärta slog snabbare desto snabbare hon gick. Hon visste att det kallade på henne.
Baylor och de andra skyndade sig för att hänga med henne när hon närmade sig slutet av stallet, och när hon gjorde det, vände hon sig och gapade av synen framför henne. Där stod, vad som skulle likna en yest, dock dubbelt så stor och med ben tjocka som trädstammar. Den hade två smala, rakblads-vassa horn, knappt synliga bakom öronen. Dess päls var inte svart eller brun som de andras, utan scharlakansrött – och dess ögon, som ingen annans, var starkt glödande gröna. De kollade rakt på henne, och intensiteten skar i bröstet och fick henne att tappa andan. Hon kunde inte röra på sig.
Varelsen som tornade upp sig ovanför henne och gjorde ett ljud, som lät som ett morrande, och avslöjade sina huggtänder.
“Vad