Svärdsriten . Морган РайсЧитать онлайн книгу.
dirigerade Mycoples ner i den främre delen av staden, utanför de enorma järnfällsgallret.
När hon landat, lutade han över henne och viskade i Mycoples öra: "Porten. Bränn ner den och sedan fortsätter jag, ensam.”
Mycoples satt där och vrålade tillbaka till honom, flaxande vingarna i trots. Tydligt, ville hon stanna hos Thor, att kämpa vid hans sida inne i staden. Men Thor skulle inte ge henne den chansen. "Det här är min kamp," insisterade han. "Och du måste föra Gwen i säkerhet."
Mycoples verkade ge sig. Plötsligt lutade hon sig tillbaka och andades eld på järngrinden, tills det slutligen smält bort till ingenting.
Thor lutade över Mycoples.
"Flyg!" viskade han till henne. "För Gwendolyn i säkerhet."
Thor hoppade av hennes rygg och när han gjorde det, kände han hur Ödessvärdet dunkade i hans hand.
"Thor" ropade Gwen.
Men Thor hade redan rusat fram till de smälta grindarna. Han hörde Mycoples starta och visste att hon tog Gwen i säkerhet.
Thor spurtade genom de öppna grindarna och in på gården, rätt in i hjärtat av staden, med massan av tusentals män. Ödessvärdet vibrerade i Tors hand som en levande sak, bärande honom som om han vore lättare än luft. Allt han behövde göra var att sig hålla fast.
Thor kände att hans arm och handled och kropp var i rörelse, huggande och attackerande i alla riktningar, Svärdet ven genom luften när det skar igenom män som smör och dödade tiotals i ett enda slag. Thor snurrade runt och orsakade skador i alla riktningar. Först försökte Imperiet att attackera honom tillbaka; men efter att Thor skurit igenom sköldar, genom pansar, genom andra vapen som om de inte ens fanns där, efter att han dödat rad efter rad av män, insåg de vad de hade för motstånd: en magisk, ostoppbar virvelvind av förstörelse.
Kaos utbröt i staden. Tusentals Imperiesoldater vände och försökte fly staden, för att komma bort från Thor. Men det fanns ingenstans att ta vägen. Ledd av Svärdet, Thor var för snabb, likt en blixt som spred sig genom staden. Soldaterna, panikslagna, sprang in i stadsmuren, in i varandra, flydde i panik för att komma ut.
Thor lät dem inte komma undan. Han sprang och genomsökte varje hörn av staden, Svärdet bar honom med en hastighet som inte liknade något han någonsin hade känt, och, när han tänkte på Gwendolyn och vad Andronicus hade gjort med henne, dödade han soldat efter soldat, utkrävande sin hämnd. Det var dags att rätta till alla fel som Andronicus hade begått i Ringen.
Andronicus. Hans fader. Tanken brände igenom honom som en eld. Med varje svärdshugg, föreställde sig Thor att döda honom, utplåna hans anor. Thor ville vara någon annan, från någon annan. Han ville ha en fader han kunde vara stolt över. Vem som helst men inte Andronicus. Och om han dödade tillräckligt många av dessa män, kanske, bara kanske, kunde han bli fri från honom.
Thor kämpade i en dimma, roterade i varje riktning, tills han slutligen insåg att han var våldsam mot ingenting. Han såg sig omkring och såg att varje soldat, varenda en av Andronicus tusentals soldater, låg på marken, döda. Staden var fylld av kroppar. Det fanns ingen kvar att döda.
Thor stod ensam på stadens torg, andas hårt, med Svärdet glödande i handen, och inte en själ rörde sig.
Thor hörde ett avlägset jubel; han stängde det ute, sprang mot stadsporten och såg i fjärran, Kendricks män, ta befälet, drev ut de sista resterna av armén, och drev dem tillbaka.
När Thor spurtade ut ur stadsporten, såg Mycoples honom och gick ned, väntande på hans återkomst, med Gwen fortfarande kvar på ryggen. Thor steg upp på draken, och de flög åter i luften.
De flög över Kendricks armé och Thor såg dem uppifrån, som myror under honom. De jublade i seger när han flög över dem. Slutligen kom de framför Kendrick armé, framför den stora massan av män och hästar och damm. Framför dem var de utspridda resterna av Andronicus legioner.
"Ner," viskade Thor.
De dök och kom över den bakre skaran av Andronicus män, och när de var där andades Mycoples eld, och utplånade den ena raden efter den andra, den stora väggen av eld kom allt snabbare. Skrik uppstod, och snart hade Thor utplånat hela den bakre vakten.
Till sist fanns det ingen kvar att döda.
De fortsatte flyga, passerade de expansiva slätterna, Thor vill vara säker på att ingen fanns kvar. På avstånd, såg Thor, den stora bergskedjan, Högländerna, som delade österut öst från väst. Mellan där och Högländerna fanns det inte en enda Imperiesoldat vid liv. Thor var nöjd.
Hela västra Kungariket Ringen hade befriats. Det hade varit nog dödande för en dag. Solen började gå ner och det som fanns framför, på östra sidan av Högländerna, kunde få vara kvar där.
Thor cirklade och flög tillbaka mot Kendrick. Landsbygden rusade iväg under honom och snart hörde han rop och jubel från männen, som tittade upp mot skyn, och ärade hans namn.
Han landade framför armén, klev av och hjälpte Gwendolyn ner.
De omfamnas av stor grupp, alla rusande framåt, ett stort jubel av seger bryter ut när soldaterna pressade sig in från alla håll. Kendrick, Godfrey, Reece och hans andra legionsbröder, Silvergardet—alla som Thor någonsin hade känt och brydde sig, om rusade fram för att omfamna honom och Gwendolyn.
De hade alla, slutligen, förenats. Äntligen, var de fria.
KAPITEL NIO
Andronicus stormade igenom sitt läger och i ett impulsivt raseriutbrott, sträckte ut sina långa klor och högg av huvudet på den unge soldat som råkade, till sin stora olycka, stå i närheten. Där han marscherade fram, halshögg Andronicus den ena soldaten efter den andra, tills hans män till slut förstod vad han gjorde, och sprang för att hålla sig borta från honom. De borde ha vetat bättre än att vara nära honom, när han var på ett sådant humör.
Tiotusentals soldater delade på sig allt eftersom Andronicus stormade genom lägret, allt för hålla en hälsosam distans. Även hans generaler höll sig på ett säkert avstånd, i spåren bakom honom, de visste bättre än att ens komma nära honom, när han var här så här upprörd.
Besegrad var en sak. Men ett nederlag som detta—var utan motstycke i Imperiets historia. Andronicus hade aldrig upplevt ett nederlag tidigare. Hans liv hade varit en enda lång rad av segrar, den ena mer brutal och tillfredsställande än den andra. Han visste inte hur ett nederlag kändes. Nu gjorde han det. Och han tyckte inte om det.
Andronicus tänkte på vad som hade hänt, om och om igen i sitt huvud, hur det hade gått så fel. Senast igår, hade det verkat som om hans seger var fullständig, som om Ringen var hans. Han hade förstört Kungsgård och hade erövrat Silesia; underkuvat alla MacGils och förödmjukat deras ledare, Gwendolyn; han hade torterat deras bästa soldater uppe på korsen, hade redan mördat Kolk, och hade varit på väg att avrätta Kendrick och de andra. Argon hade blandat sig i hans affärer, hade kidnappat Gwendolyn innan han hunnit döda henne, och Andronicus hade varit på god väg att rätta till det, att få henne tillbaka och avrätta henne, tillsammans med alla de andra. Han hade endast varit en dag ifrån, att ha en fullständig seger och storhet.
Och sedan allt hade förändrats, så snabbt, till det sämre. Thor och den där draken hade dykt upp på horisonten som en dålig uppenbarelse, hade nedstigit som ett moln, och med sina stora eldsprutande lågor och Ödessvärdet, hade de lyckats utplåna hela divisioner av män. Andronicus hade bevittnat det hela på ett säkert avstånd; han hade haft den goda-striden-förnuftet, att här retirera, på denna sida av Högländerna, medan hans scouter fortsatte att komma tillbaka till honom med rapporter under dagen, av de skador som Thor och draken hade åstadkommit. Söderut, nära Savaria, hade en hel bataljon utplånats; i Kungsgård och Silesia var det precis lika illa. Nu hade hela Västra Kungariket i Ringen, en gång under hans kontroll, befriats. Det var obegripligt.
Han kokade när han tänkte på Ödessvärdet. Han hade