Svärdsriten . Морган РайсЧитать онлайн книгу.
lutade sig bakåt och försäkrade sig själv om att hans båge över hans skuldra var klar att använda, ifall dessa bybor inte bara var grymma, utan våldsamma också. Han visste, om han måste, kunde han fälla flera av dem på ett ögonblick. Men han var inte där för att utföra våld. Han var där för att finna skydd.
“Han kanske är mer än bara en vanlig dåre, är han det?” frågade en annan, då en stor och växande skara av hotande bybor började att omringa honom.
“Med hans markering skulle jag säga att han är, sade en annan. “Det där ser ut som kungligt pansar.”
“Och den där bågen—det är ett fint läder.”
“För att inte tala om pilarna. Har de guld-spets?”
De stannade men några meter bort från honom, och blängde hotfullt. De påminde honom om mobbarna som plågade honom som barn.
"Så, vem är du, missfoster?" sade en av dem till honom.
Steffen andades djupt, fast besluten att hålla sig lugn.
"Jag vill dig inget illa", började han.
Gruppen bröt ut i skratt.
"Illa? Du? Vilken skada kan du göra mot oss? "
"Du skulle inte ens kunna skada våra kycklingar!" skrattade en annan.
Steffen rodnade medan skratten växte; men han tänkte inte låta sig provoceras.
"Jag behöver en plats att bo och mat att äta. Jag har valkiga händer och en stark rygg för arbete. Ge mig en uppgift, och ni kommer inte att bli störda av mig. Jag behöver inte mycket. Lika lite som någon annan. "
Steffen ville inte förlora sig själv med simpelt arbete igen, eftersom han redan erfarit detta med alla dessa år i källaren med att tjäna kung McGill. Det skulle ta bort hans sinne för viktigare saker. Han kunde utföra hårt arbete och leva ett liv i anonymitet, eftersom han hade varit förberedd att göra dettta innan han träffat Gwendolyn.
“Kallar du dig själv för en man?”sade någon med hög röst, skrattande.
“Kanske vi kan hitta någon användning för honom,” uttalade en annan.
Steffen såg förhoppningsfullt på honom.
“Det skulle vara, att slåss mot våra hundar eller kycklingar!”
Alla skrattade.
“Jag skulle betala ett storslaget belopp för att se det!”
“Det pågår ett krig därute, ifall ni inte har märkt det,” svarade Steffen kyligt tillbaka. “Jag är säker, att till och med i en lantlig och outvecklad by som denna, kan ni ha användning för en hjälpande hand med att upprätthålla bestämmelser.”
Byborna såg förbryllade på varandra.
“Naturligtvis känner vi till kriget,” sade en, “men våran by är för liten. Arméerna bryr sig inte om att komma hit.”
“Jag tycker inte om sättet du pratar på,” sade en annan. “Så överlägset – låter som du har haft någon skolbildning. Så du anser dig vara bättre än oss?”
“Jag är inte bättre än någon annan,”svarade Steffen.
“Det är helt uppenbart,” skrattade en annan.
“Nog med skämtandet!”skrek en av byborna med en allvarlig ton.
Han gick framåt och knuffade de andra åt sidan med en stark handflata. Han var äldre än de andra och såg ut att vara en seriös man. Folkmassan tystnade i hans närvaro.
“Om du menar vad du säger,” sade mannen med en djup, brysk röst, så har jag användning för ett par extra händer i min kvarn. Betalningen är en säck av sädeskorn per dag och en kanna vatten. Du får sova i ladan, med resten av bypojkarna. Om detta är acceptabelt för dig, så är du inne.”
Steffen nickade tillbaka, nöjd med att äntligen träffa en seriös man.
“Jag begär inget mer,”sade han.
“Den här vägen, sade mannen, åtskiljande sin väg genom folkmassan.
Steffen följde efter honom, och blev hänvisad till en stor, mjölkvarn runt vilken var tonåringar och män. Varenda en av dem, var svettiga och övertäckta av smuts, stod i det leriga spåret och knuffade ett massivt trähjul, alla grabbade tag i en eker och gick framåt med det. Steffen stod där, övervägde arbetet, och förstod att detta skulle bli en ryggbrytande vedermöda. Det skulle ordna sig.
Steffen vände sig mot mannen för att tala om för honom att han accepterade arbetet, men mannen hade redan gått, förutsatte att han skulle acceptera. Byborna, med undantag för några få häcklare, hade återvänt tillbaka till sina sysslor när Steffen tittade på hjulet, på det nya liv som låg framför honom.
Under ett ögonblick, hade han varit svag, hade tillåtit sig att drömma. Han hade föreställt ett liv i slott och kungligheter och rang. Hade sett sig själv som en viktig person, drottningens högra hand. Han borde ha vetat bättre än att tänka så stort. Han, naturligtvis, var inte var avsedd för detta. Det hade hade han aldrig varit. Vad hade hänt med honom, mötet med Gwendolyn, hade varit en lyckträff. Nu skulle hans liv förvisas till detta. Men detta, åtminstone, var ett liv han kände till. Ett liv han förstod. Ett liv i umbäranden. Och utan Gwendolyn i hans liv, skulle detta vara lika bra för honom.
KAPITEL SEX
Thor manade på Mycoples att snabba på när de flög genom molnen, de närmade sig allt mer Tillflyktens torn. Thor kände med varje uns i sitt väsen att Gwen befann sig i fara. Han kände de vibrationer som löpte genom hans fingertoppar, i hela hans kropp, med information till honom, varningarna till honom. Kom fort, viskade det till honom.
Snabbare.
"Snabbare!" Thor manade på Mycoples.
Mycoples vrålade mjukt som svar, flaxade med sina stora vingar allt snabbare. Thor hade inte ens behövde uttala orden—Mycoples förstod allt, innan han ens sagt det, men han uttalade orden ändå. Det fick honom att må bättre. Han kände sig hjälplös. Han anade att något var väldigt fel med Gwen, och att varje sekund räknades.
De bröt slutligen genom en stor molntapp och när de gjorde det, var Thor översvämmad av lättnad när han såg tornet komma i sikte, i fjärran: Tillflyktens torn. Det var ett gammalt och kusligt stycke arkitektur, ett perfekt runt, smalt torn sköt rakt upp i himlen och nådde nästan lika högt som molnen. Byggt av gammal, glänsande svart sten, Thor kunde känna kraften kommer ur det, även härifrån.
När de flög närmare, upptäckte han plötsligt något högt, ovanpå tornet. Det var en person. Hon stod på avsatsen, händerna ut, handflatorna upp. Hennes ögon var slutna, och hon svajade i vinden.
Thor visste genast vem det var.
Gwendolyn.
Hans hjärta dunkade när han såg henne stå där. Han visste vad hon tänkte. Och han visste varför. Hon trodde att han hade givit upp henne, och han kunde inte hjälpa känslan av att det var hans fel.
“SNABBARE!” skrek Thor.
Mycoples flaxade sina vingar snabbare, och de flög så snabbt att Thor tappade andan.
När de kom närmare, såg Thor att Gwen tog ett steg bakåt, från avsatsen, tillbaka till säkerheten på taket, och hans hjärta svämmade över av lättnad. Utan att inte ens se honom, på eget initiativ, hade hon ändrat sitt sinne och beslutat att inte hoppa.
Mycoples vrålade och Gwen tittade upp och fick syn på Thor för första gången. Deras ögon möttes, till och med på detta långa avstånd, och han såg chocken svämma över i hennes ansikte
Mycoples landade på taket och i samma ögonblick hon gjorde det, hoppade Thor av, knappt väntande på att hon skulle stanna, och sprang till Gwendolyn.
Gwen vände