Drakars Öde . Морган РайсЧитать онлайн книгу.
halsen, den ena ovanför den andra, som den nu öppnade så att de rakbladsvassa tänderna kom allt närmare. Thor kände hur den drog blod från benet, och visste att han måste göra något snabbt. Trots den äldre pojkens försök att hålla honom kvar började Thor tappa greppet, och sjunka djupare ned i vattnet.
Krohn gläfste och gläfste, med nackpälsen på ända. Han lutade sig fram, som om han var redo att kasta sig fram till attack. Men till och med Krohn måste ha insett att det var meningslöst att anfalla ett sådant odjur.
En av de äldre pojkarna klev fram och skrek:
”DUCKA!”
Thor drog in huvudet när pojken kastade ett spjut. Det susade genom luften, men missade och flög förbi och sjönk ned i vattnet utan att göra någon skada. Varelsen var för smal och för snabb.
Plötsligt kastade sig Krohn ur båten och ned i vattnet, där han landade med öppna käftar och med vassa tänder på odjurets nacke. Han bet tag och slet till höger och vänster och vägrade släppa taget.
Men det var en strid han inte kunde vinna: odjurets skinn var för tjockt, och den var alltför muskulös. Varelsen slog Krohn åt sidan så att han for flygande genom luften. Och samtidigt hårdnade greppet runt Thors ben. Det var som ett skruvstäd, och Thor kände hur han fick allt mindre luft. Tentaklerna brände i honom. Det kändes som att benet skulle slitas av kroppen.
I ett sista, desperat försök, släppte Thor greppet om pojkens hand, och grep i samma rörelse efter kortsvärdet i bältet.
Men han fick inte upp det i tid. Han halkade runt och föll med ansiktet i vattnet.
Thor kände hur han släpades iväg, allt längre ut mot havet. Han släpades baklänges, snabbare och snabbare, och när han vred sig hjälplöst omkring såg han roddbåten snabbt försvinna ur sikte. I nästa stund kände han hur han drogs nedåt, under vattenytan och ned i Eldhavets djup.
Kapitel nio
Gwendolyn sprang över ängen, med sin far, kung MacGil, vid sin sida. Hon var liten, kanske inte mer än tio år, och även hennes far var mycket yngre. Han skägg var kort och utan spår av det grå han fick senare i livet, och hans hy var utan rynkor, ung och glänsande. Han var glad, utan oro och skrattade uppsluppet och höll henne i handen och sprang över fälten. Det var den far hon mindes, den far hon kände igen.
Han plockade upp henne och slängde henne över axeln, snurrade henne runt och runt igen och hon skrattade hysteriskt. Hon kände sig trygg i hans armar, och hon ville att den här stunden aldrig skulle ta slut.
Men när han satte ned henne hände något märkligt. Dagen förvandlades plötsligt från solig eftermiddag till mörk skymning. När hennes fötter nådde marken rörde de inte blommor längre, utan sjönk ned i lera, upp till fotlederna. Och i leran låg hennes far, på rygg, någon meter bort – och gammal nu, alldeles för gammal – och han satt fast. Ännu längre bort, mitt i dyn, låg hans glänsande krona.
”Gwendolyn”, flämtade han. ”Dotter. Hjälp mig.”
Han lyfte en hand från leran och sträckte sig desperat mot henne.
Hon övermannades av en tvingande lust att hjälpa honom, och hon försökte kliva fram till honom, ta tag i hans hand. Men hennes fot rörde sig inte ur fläcken. Hon tittade ned och såg leran stelna runtom, torka ihop och spricka. Hon vred och vände, försökte dra sig loss.
Gwen blinkade till, och såg att hon stod uppe på slottets bröstvärn, med blicken ned mot Kungsgård. Något var fel: hon såg inget av den vanliga glansen och spelen, utan bara en vidsträckt begravningsplats. Där man förr sett Kungsgårds lysande prakt låg nu nygrävda gravar, så långt ögat kunde se.
Hon hörde släpande fotsteg, och hjärtat stannade till i bröstet när hon vände sig och såg en lönnmördare närma sig i svart kappa och huva. Han kastade sig mot henne, drog back huvan och visade fram ett groteskt ansikte, där ena ögat var borta och ett brett, ojämnt ärr löpte över den tomma ögonhålan. Han morrade, höjde en hand, och i den en glänsande dolk med glödande rött fäste.
Han var alltför snabb och hon hann inte göra något. Hon stålsatte sig, medveten om att hon skulle dö när han högg ned med dolken.
Den stannade, plötsligt, bara centimeter från hennes ansikte, och hon öppnade ögonen och såg sin far stå där som lik, med ett grepp om mannens arm i luften. Han kramade till om mannens hand tills dolken föll ur greppet, slet upp honom över axlarna och slängde honom över bröstvärnet. Gwen hörde skriken när han föll över kanten.
Hennes far vände sig och stirrade på henne, höll hårt om hennes axlar med sina ruttnande händer och såg strängt på henne.
”Du är inte säker här”, varnade han. ”Det är inte säkert!”, skrek han, med fingrarna i ett så hårt grepp om hennes axlar att hon skrek till.
Gwen vaknade skrikande. Hon satte sig upp i sängen och såg sig vilt omkring efter en angripare i rummet.
Men hon möttes bara av tystnad – den djupa, lugna tystnaden som kommer innan gryningen.
Hon svettades, flämtade efter andan, hoppade ur sängen, klädde sig i nattlinnet och gick runt i rummet. Hon rusade fram till en liten stenskål och skvätte vatten över ansiktet, om och om igen. Hon lutade sig mot väggen, kände den kalla stenen mot de bara fötterna i den varma sommarmorgonen, och försökte ta sig samman.
Drömmen hade känts så verklig. Han anade att det var mer än en dröm – en verklig varning från hennes far, ett meddelande. Hon kände för att genast ge sig av från Kungsgård, omedelbart, genast, och aldrig komma tillbaka.
Men hon visste att det var något hon inte kunde göra. Hon var tvungen att ta sig samman, få tillbaka fattningen. Men varje gång hon blinkade såg hon sin fars ansikte, kände hans varning. Hon var tvungen att göra något för att skaka av sig drömmen.
Gwen blickade ut och såg den första soluppgången, och hon kom att tänka på den enda plats där hon kunde få lite ro: Kungsfloden. Ja, hon var tvungen att gå dit.
Gwendolyn doppade sig om och om igen i Kungsflodens iskalla källor, höll för näsan och höll huvudet under vattnet. Hon satt i en liten, naturlig damm som gröpts ur klipporna och låg gömd bland de övre källorna. Hon hade hittad den som barn och kommit ända sedan dess. Hon höll huvudet under vattnet och låg kvar där, kände de kalla strömmarna rinna genom håret, över hårbotten, och skölja hennes nakna kropp.
Hon hade hittad den här undanskymda platsen en dag, där den låg gömd bland några träd högt upp på berget, på en liten platå där flodens strömmar stannade till i en djup och stilla damm. Ovanför henne strömmade floden till, och nedanför rann den bort igen – men här, på platån var det bara en obetydlig bäck. Dammen var djup, klipporna lena, och platsen så undanskymd att hon ohämmat kunde bada naken. På sommaren kom hon nästan varje morgon i soluppgången för att rensa tankarna. Särskilt dagar som den här, när drömmarna hemsökte henne, så var det hennes enda tillflyktsort.
Det var så svårt för henne att veta om det bara var en dröm, eller något mer. Hur skulle hon kunna veta när en dröm var ett meddelande, ett varsel? Hur skulle hon veta om det bara var sinnet som spelade ett spratt eller om det var en chans för henne att handla?
Gwendolyn kom upp till ytan för att få luft och andades in i den varma sommarmorgonen. Fåglarna kvittrade i alla träd. Hon lutade sig tillbaks mot en klipphäll, med kroppen nedsänkt upp till halsen i vattnet och en sten som naturlig sittplats, och funderade. Hon lyfte händerna och skvätte sig i ansiktet och drog dem sedan genom det jordgubbsröda håret. Hon såg ned mot den kristallklara vattenytan. Den reflekterade himlen, den andra solen som redan börjat stiga, träden som lutade sig över vattnet, och hennes eget ansikte. De mandelformade ögonen skimrade blått och blickade tillbaks på henne från den krusade spegelbilden. Hon såg något av sin far i dem. Hon vände sig bort och tänkte på drömmen igen.
Hon visste att det var farligt för henne att vara kvar i Kungsgård