Drakars Öde . Морган РайсЧитать онлайн книгу.
för att jag antog att det var en dolk”, svarade han. ”Den var liten och av metall. Vad kunde det annars vara?”
”Men undersökte du botten av kitteln?”, frågade Godfrey. ”Efter att du tömt den? Kanske ligger den fortfarande där i botten.”
Steffen skakade på huvudet.
”Jag tittade efter i botten”, sa han. ”Det gör jag alltid. Tomt. Vad det än var så spolades det bort. Jag såg att det flöt iväg.”
”Men om den var av metall, hur kunde den flyta?”, frågade Gwen.
Steffen harklade sig, och ruskade på axlarna.
”Floden är märklig”, svarade han. ”Tidvattenströmmarna är starka.”
Gwen och Godfrey utväxlade skeptiska blickar, och hon såg att inte heller hennes bror trodde på Steffen.
Gwen kände sig alltmer otålig. Och nu dessutom förbluffad. Bara ett ögonblick tidigare hade Steffen lovat att han skulle berätta allt. Men det verkade som om han plötsligt ändrat sig.
Gwen tog ett steg närmare och såg bistert på honom, övertygad om att han hade något att dölja. Hennes ansikte hårdnade, och samtidigt kände hon sin fars styrka strömma genom kroppen. Hon var fast besluten att ta reda på vad han egentligen visste – särskilt om det skulle hjälpa henne att finna faderns mördare.
”Du ljuger”, sa hon, med is och stål i rösten och en styrka som till och med förvånade henne själv. ”Vet du vad straffet är för den som ljuger för en medlem av kungafamiljen?”
Steffen vred sin händer och han nästan hoppade undan, med en blick upp mot henne som han sedan skyndsamt vände bort.
”Jag är ledsen”, sa han. ”Jag är ledsen. Snälla, jag har inget mer att berätta.”
”Du frågade tidigare om du skulle skyddas från fängelse om du berättade allt du visste”, sa hon. ”Men du har inte sagt någonting alls. Varför skulle be oss om en sån sak om du inte hade något att berätta?”
Steffen slickade sig om läpparna och såg ned i golvet.
”Jag… jag… eh”, började han, och slutade. Han harklade sig. ”Jag var rädd att… att jag skulle råka illa ut för att jag inte rapporterat att något fallit ned i schaktet. Det är alltsammans. Jag är ledsen. Jag vet inte vad det var för något. Den är borta nu.”
Gwens ögon smalnade av. Hon stirrade på honom, försökte gå till botten med den här märkliga typen.
”Vad hände egentligen med din förman?”, frågade hon, besluten att hålla kvar honom på kroken. ”Vi har hört att han försvunnit. Och att du hade något med saken att göra.”
Steffen skakade på huvudet, om och om igen.
”Han gick iväg”, svarade Steffen. ”Det är det enda jag vet. Jag är ledsen. Jag vet inget som kan vara till hjälp för er.”
Plötsligt hördes ett högt, susande ljud genom rummet och de vände sig om och såg avfall komma flygande ned genom schaktet och landa med ett stort plask i den väldiga latrinkitteln. Steffen vände sig och sprang bort genom rummet, fram till kitteln. Han stod intill den och såg den fyllas upp av avskräde från våningarna högre upp.
Gwen vände sig och såg på Godfrey, som såg tillbaks på henne. Han hade ett lika förbryllat uttryck i ansiktet.
”Vad det än är som han döljer”, sa hon, ”så kommer han inte att berätta det.”
”Vi kan kasta honom i fängelse”, sa Godfrey. ”Det får honom kanske att tala.”
Gwen skakade på huvudet.
”Jag tror inte det. Inte den där. Uppenbarligen är han oerhört rädd. Jag tror att det är något med hans förman. Han plågas av något, och jag tror inte att det har med vår fars död att göra. Jag tror att han vet något som kan vara till hjälp – men det verkar som att han bara blir tystare av att bli ställd mot väggen.”
”Så vad skall vi göra då?”, undrade Godfrey.
Gwen stod där och funderade. Hon kom ihåg en av sina vänner, från barndomen, som en gång blev påkommen med att ljuga. Hon mindes att föräldrarna försökt på alla sätt att få henne att säga sanningen, utan resultat. Det var först några veckor senare, när alla till sist lämnat henne ifred, som hon självmant trädde fram och erkände alltsammans. Gwen anade att det var samma sak med Steffen, att han bara skulle bli tystare om de trängde sig på, att han måste få utrymme att berätta på egen hand.
”Vi ger honom lite tid”, sa hon. ”Låt oss söka på andra ställen, se vad vi kan komma fram till, och komma tillbaks hit när vi har mer att gå på. Jag tror att han kommer att öppna sig. Han är bara inte redo för ännu.”
Gwen vände sig och blickade bort mot honom där han stod och såg avfallet fylla upp kitteln. Hon var säker på att han skulle leda dem till faderns mördare. Hon visste bara inte hur. Hon undrade vad slags hemligheter som dolde sig där djupt i hans sinne.
Han var en underlig figur, tänkte Gwen. Verkligen mycket märklig.
Kapitel fyra
Thor försökte andas och samtidigt blinka bort vattnet som rann över ögonen, näsan, munnen och strömmade ned överallt runt honom. Efter att ha kanat över båten hade han till sist lyckats greppa tag i relingen, och hålla fast vid den för glatta livet, mot den obönhörliga kraften av vattnet som försökte bryta hans grepp. Varenda muskel i kroppen skakade, och han visste inte hur mycket längre han skulle orka hålla sig fast.
Runtomkring honom gjorde hans vapenbröder samma sak, höll sig allt de orkade i vad som helst som hindrade dem från att spolas av båten. På något sätt lyckades de.
Dånet var öronbedövande, och han hade svårt att se mer än någon meter framför sig. Trots att det var dag och sommar var regnet kallt, och det slog en kyla i honom som han inte kunde skaka av sig. Kolk stod upp och blängde med händerna på höfterna, lika okänslig som regnväggen själv, och skällde ut order åt alla håll.
”TILLBAKS TILL ERA PLATSER!”, skrek han. ”RO!”
Kolk tog själv plats och började ro, och snart hade också pojkarna kravlat över däcket och bort till sina platser. Thors hjärta bultade när han släppte taget och kämpade sig fram över däcket. Krohn gnällde, innanför skjortan, när Thor halkade och föll hårt i däcket.
Han ålade resten av vägen och hade snart hittat tillbaks till sin plats.
”BIND FAST ER!”, skrek Kolk.
Thor tittade ned och såg rep med knopar under roddarbänken. Först nu insåg han vad de skulle vara bra för: han böjde sig och knöt ett runt handleden, så att han var kedjad till bänken och åran.
Det fungerade. Han slutade glida omkring. Och snart kunde han ro.
Runtomkring honom började pojkarna slita. Reece hade platsen framför honom, och Thor kände båten röra sig. Inom några minuter började väggen av regn att lätta framför dem.
Han rodde och rodde, med kroppen brännande under det märkliga regnet och smärta i varenda muskel. Till sist stillnade dropparna, och Thor kände hur allt mindre föll över huvudet. Snart var de ute igen under en solig himmel.
Thor såg sig omkring, chockad: det var alldeles torrt, klart. Det var det märkligaste han varit med om: halva båten låg under en torr, skinande sol, medan det plaskade över den andra halvan, den sista biten av båten på väg ut ur regnväggen.
Till sist var hela fartyget under en klar, blå och gul himmel, med varm sol som strålade ned över dem. Det var tyst nu, med regnväggen som snabbt avlägsnade sig, och alla hans vapenbröder såg som bedövade på varandra. Det var som om de gått genom ett draperi, in i en annan värld.
”HÅLL UPP!”, ropade Kolk.
Runtom Thor släppte pojkarna sina åror med