En Kamp Om Ära . Морган РайсЧитать онлайн книгу.
här sporrade hästarna och sprängde fram. Thor sparkade också till och försökte hålla takten med de andra, som nu dragit sina svärd, höll dem högt och rusade med strid i sinnet mot staden.
Den väldiga hären bröts upp i mindre grupper, och i Thors grupp red tio soldater samt legionärer, både hans vänner och andra som han inte kände. Främst red en av kungens armés högre befäl, Forg, en lång, smal och senig man med koppärrig hy, snaggat grått hår och insjunkna ögon. Armén delades in i allt mindre grupper och spred sig åt alla håll.
”Den här gruppen följer med mig!”, befallde han och vinkade med staven åt Thor och de andra att följa efter.
Thors grupp följde Forgs order och red bort från härens huvudstyrka. Thor såg sig över axeln och märkte att hans grupp kommit mer avsides än de flesta andra och att hären blev allt mer avlägsen, och just som han undrade vart de var på väg ropade Forg:
”Vi skall ställa upp mot McClouds flank!”
Thor och de andra utväxlade nervösa och uppspelta blickar där de red allt längre bort, snart utom synhåll för hären.
Snart var de i helt ny terräng, och kunde inte längre se hären. Thor var på helspänn, men det syntes inga tecken på McClouds här i närheten.
Till sist höll Forg in hästen till halt framför en liten kulle med en dunge. De andra gjorde halt efter honom.
Thor och de andra såg på Forg och undrade varför han stannat.
”Vårt uppdrag är att hålla det här fästet”, förklarade Forg. ”Ni är unga krigare ännu, och vi föredrar att bespara er stridens värsta hetta. Ni håller den här positionen samtidigt som härens huvudstyrka sveper in i staden och anfaller McClouds armé. Det är tveksamt om några av McClouds män kommer att komma förbi här, så ni är förmodligen trygga. Upprätta positioner runtom och håll er här tills ni blir tillsagda om annat. Sätt igång!”
Forg sporrade hästen och red uppför kullen, och Thor och de andra gjorde samma sak och följde efter. Den lilla truppen red och rev upp damm över fältet, och så långt Thor kunde se fanns ingen i närheten. Han var besviken över att ha flyttats bort från den verkliga striden. Varför skulle de skyddas plötsligt?
Ju längre de red, desto mer var det något i Thors medvetande som pockade på uppmärksamhet. Han visste inte vad det var, men hans sjätte sinne talade om att något var fel.
När de närmade sig kullens topp syntes ett litet, gammalt fort – ett smalt och till synes övergivet torn – och det var något som fick Thor att se sig om över axeln. Där var Forg. Thor överraskades av att se att han kommit allt längre efter, längre och längre från gruppen, och när Thor tittade på honom vände han om, sporrade hästen och galopperade bort åt motsatt håll, utan ett ord.
Thor förstod inte vad som hände. Varför gav sig Forg av så plötsligt? Krohn började gnälla vid hans sida.
Just som Thor börjat ta in vad som hänt nådde de upp till kullens krön och till det gamla fortet. De förväntade sig att inte se annat än ödemark på andra sidan.
Men plötsligt höll den lilla gruppen legionärer hårt in hästarna till halt. De blev sittande, chockade av den syn som bredde ut sig framför dem.
Där, redo och väntande, låg hela McClouds armé.
De hade förts rakt in i en fälla.
Kapitel fyra
Gwendolyn skyndade genom Kungsgårds vindlande gator och beredde väg genom massan av folk, med Akorth och Fulton bärande på Godfrey efter henne. Hon var fast besluten att hinna till helaren så snabbt som möjligt. Godfrey fick inte dö, inte efter allt de varit med om, och absolut inte på det här sättet. Hon kunde nästan se för sitt inre hur Gareths ansikte skulle lysa upp i ett belåtet leende om han fick nyheten om Godfreys död – och hon bestämde sig för att förhindra det. Hon önskade bara att hon funnit honom tidigare.
Gwen vände runt ett hörn och klev in på stadstorget, där folkmassorna blev ännu tätare, och hon tittade upp och såg att Firth fortfarande hängde där och dinglade från galgen, med en tät snara om halsen, inför allas gapande åsyn. Hon vände sig bort av ren reflex. Det var en fruktansvärd syn, och en påminnelse om hennes brors ondska. Det kändes som att hon inte kunde ta sig ur hans grepp, oavsett vart hon vände sig. Det var märkligt att tänka att hon bara dagen innan hade talat med Firth – och nu hängde han där. Hon kände dödens snara dras åt, också runt sig själv.
Hur mycket hon än önskade vända om och ta en annan väg, så visste hon att det gick snabbast att fortsätta fram över torget, och att hon inte fick vika sig för sina rädslor. Hon tvingade sig att marschera fram förbi galgen, rätt förbi den döda kropp som hängde i vägen. När hon gjorde det överraskades hon av att den kunglige bödeln, klädd i svart, ställde sig i hennes väg.
Först trodde hon att han skulle ta död även på henne – tills han bugade.
”Min fru”, sa han ödmjukt och böjde respektfullt på huvudet. ”Jag har inte fått några kungliga order om vad som skall ske med kroppen. Jag har inga bud om huruvida jag skall ge honom en ordentlig begravning eller slänga honom i en fattigmansgrav.”
Gwen stannade till, irriterad över att det skulle bli upp till henne att bestämma det. Akorth och Fulton stannade intill. Hon tittade upp, kisande mot solen och såg kroppen dingla där, bara någon meter bort, och tänkte först gå vidare och strunta i bödeln. Men så var det något som slog henne. Hon ville ha rättvisa för sin far.
”Släng honom i massgraven”, sa hon. ”Utan gravsten. Ge honom inga särskilda riter. Jag vill att hans namn skall rensas ur historien.”
Han böjde sitt huvud till svar, och hon fick en liten känsla av hämnd. Firth var trots allt den som dödat hennes far. Och fastän hon avskydde uppvisningar av våld så skulle hon inte spilla några tårar efter honom. Hon kände att hennes fars ande var med henne nu, starkare än någonsin, och kände att det gav honom någon liten ro.
”Och en sak till”, fortsatte hon, vänd mot bödeln. ”Ta ned kroppen nu.”
”Nu, min fru?”, frågade bödeln. ”Men kungen gav order om att låta den hänga.”
Gwen skakade på huvudet.
”Nu”, upprepade hon. ”Det är hans nya order”, ljög hon.
Bödeln bugade och skyndade bort för att ta ned kroppen.
Det gav henne ytterligare en liten känsla av upprättelse. Hon tvivlade inte på att Gareth tittade ned från sitt fönster för att se på kroppen under dagen – han skulle bli arg över att den flyttats, och det skulle tjäna som påminnelse om att saker inte alltid gick som han planerat.
Gwen skulle just till att gå när hon hörde ett högt skriande i skyn. Hon stannade till och vände sig och tittade upp, och där uppe på galgen satt falken, Estopheles. Hon lyfta handen till skydd mot solen för att försäkra sig om att det inte bara var ögonen som spelade henne ett spratt. Estopheles skriade igen, slog upp vingarna och sänkte dem igen.
Gwen kände att den fågeln bar hennes fars ande. Han själ, som varit så rastlös, var nu ett litet steg närmare frid.
Gwen fick plötsligt en idé. Hon visslade och höll ut armen, och Estopheles svepte ned från galgen och landade på hennes handled. Fågeln var tung, och klorna grävde in i hennes handled.
”Flyg till Thor”, viskade hon till fågeln. ”Finn honom där på slagfältet. Skydda honom. FLYG!”, ropade hon och lyfte armen.
Hon såg Estopheles flaxa med vingarna och lyfta, högre och högre upp i skyn. Hon bad att det skulle fungera. Det var något mystiskt med den där fågeln, och särskilt med dess koppling till Thor, och hon visste att allt var möjligt.
Gwen fortsatte framåt och skyndade längs gatorna mot helarens stuga. De passerade under ett av de många valv som ledde ut ur staden och rörde sig så fort som möjligt, och hon bad