En Kamp Om Ära . Морган РайсЧитать онлайн книгу.
här. Inte på det här sättet. Det var inte dags för honom ännu. Han kände det. Han var inte redo ännu.
Så plötsligt kände han något välla upp inom sig: en vildhet, en rå styrka som inte liknade något han känt förut. Hela kroppen brände och hettade, och en ny känsla bröt fram, upp genom fotsulorna, genom benen, upp i bröstet och genom armarna på honom, tills fingertopparna tycktes brinna och spraka av en kraft han knappt kunde förstå. Thor chockades när han hörde sitt eget våldsamma rytande, som en drakes när den reste sig från underjorden.
Han kände tio mäns styrka i kroppen när han slog soldatens grepp åt sidan och kastade sig på fötter. Innan soldaten hann stöta med treudden hade Thor klivit fram, greppat om hjälmen och skallat honom så att näsbenet krakade och bröts – sedan sparkade han till så att mannen kastades med sådan kraft att tio män fälldes i fallet.
Thor vrålade med ett nytt raseri och grep tag om en annan soldat, lyfte honom högt över huvudet och kastade honom mot hopen, där dussintals män fälldes som käglor. Så sträckte han sig och slet en stridsklubba med lång kedja ur handen på en soldat, och svingade den, runt, runt över huvudet, tills skrik hördes i en stor cirkel runtom, där fienden nu föll i mängder.
Thor kände kraften fortsätta välla fram inom sig, och han lät den ta över. Fler män rusade mot honom, och han sträckte fram handen och överraskades av en sprakande känsla och av synen av en frusen dimma som flödade fram ur den. Plötsligt stannade angriparna, omslutna av block av is, fastfrusna på platsen.
Thor riktade handen runtom, och överallt frös män till block av is, som om de fallit runtom på slagfältet.
Han vände sig mot sina vapenbröder och såg soldater i färd med dödliga slag mot både Reece, O’Connor, Elden och tvillingarna. Han riktade en hand mot var och en av dem och frös angriparna, och räddade livet på sina bröder. De vände sig mot honom med lättnad och tacksamhet i ögonen.
Männen i McClouds här blev nu allt motvilligare till att anfalla Thor. De började hålla sig på säkert avstånd. De var krigare, men skräckslagna när de såg mängder av kamrater frysa fast på slagfältet.
Men så hördes ett våldsamt rytande och en karl klev fram som var fem gånger större än de andra. Han måste ha varit fyra meter lång, och höll ett svärd i handen som var längre än något Thor sett.
Thor reste en hand för att frysa mannen, men det verkade inte på honom – han slog kraften åt sidan, som om det varit en irriterande insekt, och fortsatte rusa mot Thor. Thor började förstå att det fanns brister i kraften. Han var överraskad och kunde inte förstå varför han inte fått styrkan att få stopp på mannen.
Jätten hann fram med tre långa kliv och överraskande snabbhet, och slog till med öppen hand så att Thor kastades till marken.
Thor slog hårt i backen, och innan han hunnit sno runt var jätten där och lyfte honom med båda armar över huvudet. Han kastades, och McClouds armé jublade av triumf när Thor flög tio meter genom luften, slog hårt i marken och rullade runt flera varv tills han stannat. Thor kände det som om alla revben i bröstkorgen brutits.
Thor tittade upp och såg jätten kasta sig på honom, och den här gången fanns det inget att göra. Han hade slut på krafter nu.
Han slöt ögonen.
Gode Gud, hjälp mig.
Jätten vräkte sig över honom, men Thor hörde ett dämpat surrande i huvudet, och det steg och steg tills det snart var ett surrande som omgav allt, ett surrande ute i universum. Han kände en märklig känsla som han aldrig upplevt tidigare, han började känna sig som ett med själva luften, med rörelserna i träden, grässtrånas bugande. Han hörde det surrande ljudet från allt, och när han sträckte ut handen kändes det som att han samlade in det höga ljudet från universums alla hörn, som om han styrde det med sin vilja.
Thor öppnade ögonen och hörde ett ofattbart surrande från himlen, och såg till sin förvåning en enorm bisvärm som samlades där ovan. De kom från alla håll, och när han lyfte sina händer kände han att han styrde dem. Han visste inte hur han gjorde det, men att han gjorde det var alldeles klart.
Thor riktade händerna mot jätten, och samtidigt blev himlen mörk av alla bin som dök ned och fullständigt täckte den väldige krigaren. Jätten höjde händerna och skrek och fäktade omkring sig och vrålade när bina svärmade omkring honom, och han fick tusentals stick, föll på knä, på ansiktet, och dog. Marken skakade där han föll.
Thor riktade sedan svärmen mot McClouds här, som satt där till häst och stirrade, som chockade vittnen till händelsen. De försökte vända om och fly – men hann inte reagera i tid. Thor svepte med handen mot dem, och bisvärmen lämnade jätten och anföll soldaterna.
Hela McClouds armé skrek av fasa, och de vände om som en man och flydde, men stacks oräkneliga gånger av svärmen. Snart tömdes fältet på soldater, allteftersom bisvärmen jagade bort dem. Men vissa lyckades inte fly undan i tid, och en soldat efter en annan föll och fyllde fältet med kroppar.
Överlevarna galopperade bort, jagade av svärmen mot horisonten, där det väldiga surret blandades med skrik av skräck och dånet av hovar.
Thor var själv som bedövad. På bara några minuter hade slagfältet tömts och tystnat. Allt som återstod var jämrandet från de skadade McClouds som låg kvar i högar. Thor såg sig omkring mot kamraterna, som stod utmattade och flämtande. De var blåslagna, och hade mindre sår, men verkade i övrigt oskadda. Förutom, naturligtvis, de tre legionärer som låg där döda.
Det hördes ett väldigt muller vid horisonten, och Thor vände sig ditåt och såg MacGils armé storma upp över kullen och ned mot dem, med Kendrick i täten. De kom i galopp, och inom bara några minuter gjorde de halt framför Thor och hans kamrater, de enda överlevarna på det blodiga fältet.
Thor blev stående, i chock, och stirrade tillbaks när Kendrick, Brom och de andra satt av och långsamt klev fram mot honom. De åtföljdes av ett dussin män ur Silvergardet, de främsta krigarna i kungens armé. De såg att Thor och de andra var ensamma kvar, segerrika, på ett slagfält täckt av hundratals kroppar, täckt av besegrade McClouds. Thor såg undran, respekt och bävan i deras blickar. Han såg det i ögonen på dem. Det var vad han önskat i hela livet.
Han var en hjälte.
Kapitel nio
Erec galopperade i rasande fart längs den södra vägen, fortare än någonsin, och han gjorde sitt bästa för att undvika groparna i vägen i nattens mörker. Han hade inte slutat rida sedan han hört om kidnappningen av Alistair, att hon sålts till slav och förts till Baluster. Han kunde inte sluta anklaga sig själv. Han hade varit dum och naiv som litat på den där värdshusvärden, som föresatt att han skulle hålla vad han lovat och följa sin del av avtalet och ge honom Alistair efter torneringen. Löften var en hederssak för Erec, och han hade förmodat att det var något heligt även för andra. Det var ett idiotiskt misstag. Och Alistair hade fått betala för det.
Hans hjärta brast vid tanken på det, och han sporrade hästen hårdare. En så vacker och elegant dam, att hon först skulle tvingas stå ut med skammen att arbete för en typ som värdshusvärden – och så nu, säljas som slav, och ännu värre, slav till sexhandeln. Tanken gjorde honom rasande, och han kunde inte annat än känna sig ansvarig för vad som hänt: om han aldrig dykt upp i Alistairs liv, om han aldrig erbjudit sig att ta henne därifrån, då hade värdshusvärden kanske aldrig kommit på den här tanken.
Erec sprängde vidare genom natten, med ljudet av hästens hovar och andhämtning ständigt i öronen. Hästen var mer än utmattad, och Erec var rädd att han skulle rida honom i graven. Själv hade han gått till värdshusvärden så snart torneringen var över, utan att stanna till för en paus, och han var så trött av utmattning att han kände det som att han när som helst kunde säcka ihop och falla av hästen. Men han tvingade sig att hålla ögonen öppna, tvingade sig att hålla sig vaken, och red vidare under det sista av fullmånen på vägen söderut mot Baluster.
Erec