Hjältars Väg . Морган РайсЧитать онлайн книгу.
i Silvergardet var att först gå med i Legionen och dess trupp av väpnare mellan fjorton och nitton år. För den som inte var son till en adelsman eller berömd krigare så fanns det inget annat sätt att gå med i Legionen.
Rekrytdagen var det enda undantaget, det sällsynta tillfälle då Legionen fått brist på soldater och kungens män genomsökte landet i jakt på nya rekryter. Alla visste att bara ett fåtal valdes ur allmogen, och att ännu färre verkligen klarade sig ända fram och blev del av Legionen.
Thor stod där och spanade mot horisonten och sökte efter tecken på rörelse i landskapet. Silvergardet skulle komma den här vägen. Thor var säker på det. Det var den enda vägen in mot byn, och han ville vara först med att se dem. Fårhjorden protesterade runt omkring honom. De bräkte i en irriterande kör för att få honom att ta dem till bättre bete, längre ned längs slänten. Han försökte stänga ute ljudet, och stanken. Han behövde koncentrera sig.
Det enda som gjort allt det här uthärdligt – alla år som han vaktat fåren och varit hantlangare både till fadern och till de äldre bröderna, den som man minst brytt sig om men gett mest slitgöra – var tanken att han en dag skulle komma härifrån. En dag skulle Silvergardet komma. Då skulle han bli utvald och alla som underskattat honom förvånas. Med en snabb rörelse skulle han stiga upp i Silvergardets vagn och ta farväl av allt det här.
Thors far hade naturligtvis aldrig sett honom som en verklig kandidat för Legionen – eller för någonting annat heller för den delen. Faderns omsorg och uppmärksamhet gick istället till Thors tre äldre bröder. Den äldste var nitton och de andra följde med ett år var därefter. Så Thor var yngst med hela tre år. De höll ihop de tre, kanske för att de var närmare varandra i ålder, eller för att de liknade varandra men inte Thor, vars existens de knappt noterade.
Värre var att de också var större och kraftigare än honom. Thor visste att han inte var kort, men han kände sig ändå liten intill bröderna, och jämfört med deras ektunnor tycktes hans egna muskulösa ben klena och bräckliga. Fadern gjorde inget för att utjämna skillnaderna, utan tycktes snarast road av dem. Thor fick vakta får och vässa vapen, medan bröderna fick träna. Det var inte uttalat, men ändå helt klart att Thor skulle leva i skuggan och tvingas se sina bröder uträtta stordåd. Hans öde, om fadern och bröderna fick som de ville, var att bli kvar här, uppslukad av byn och ständigt till tjänst för familjens alla krav.
Och ännu värre var det att Thor anade att bröderna märkligt nog kände sig hotade av honom, kanske till och med hatade honom. Han kunde se det i varje förstulen blick och gest. Han förstod inte varför, men han väckte någon sorts rädsla eller avund i dem. Kanske var det för att han var annorlunda, inte såg ut som dem eller talade på samma sätt. Han till och med klädde sig annorlunda, eftersom fadern försåg bröderna med det bästa – kappor i scharlakansrött och purpur och glänsande vapen – medan Thor gick klädd i trasor.
Men Thor gjorde det bästa av vad han hade och fann sätt att få kläderna att passa. Han fäste tunikan runt midjan med ett bälte, och nu då sommaren var här skar han också av ärmarna så att armmusklerna smektes av vinden. Till det passade ett par grova linnebyxor – de enda han ägde – och ett par stövlar av uselt läder som snörts längs skenbenen. Stövlarna var knappast av samma kvalitet som brödernas, men han fick dem att duga. Han var klädd som en typisk herde.
Men hans hållning var inte en herdes. Han var lång och smärt, och med markerade käkar och kindknotor, rak haka och grå ögon såg han ut som en krigare som bara kommit fel för stunden. Hans raka, bruna hår föll i vågor över huvudet och räckte till strax under öronen. Ögonen glittrade som speglar i morgonljuset.
Thors bröder skulle få sova till långt in på morgonen, få ett rejält mål mat och sedan sändas till uttagningen, med faderns välsignelse och bästa vapen. Själv hade han inte ens lov att delta. En gång hade han försökt ta upp saken med fadern, men utan lycka. Hans far hade utan vidare avslutat samtalet, och därefter hade han inte försökt igen. Det var helt enkelt inte rättvist.
Men Thor var besluten att sätta sig upp mot det öde som fadern planerat för honom. Vid första anblick av det kungliga följet skulle han rusa hem och konfrontera honom. Oavsett vad han tyckte så skulle Thor sedan ge sig till känna för kungens män. Han skulle genomgå uttagningen tillsammans med de andra, och hans far kunde inte stoppa honom. Magen knöt sig vid tanken.
Den första solen steg högre på himlen, och när den andra, mintgröna solen bröt fram med nytt ljus över horisontens purpur kunde Thor se dem.
Han stod rätt upp, och håren reste sig i nacken av upphetsning. Där, mot horisonten, kunde man ana konturen av en hästdragen vagn, med hjul som rev upp damm mot himlen. Hans hjärta bultade snabbare när han såg ytterligare en vagn, och så en till! Till och med på det här avståndet glänste de gyllene vagnarna i solen, som fiskar med silverfjäll, i språng över vattnet.
När han räknat till tolv vagnar kunde han inte hejda sig längre. Med hjärtat bultande i bröstet – och för första gången i livet utan en tanke på fåren – vände han om och snubblade ned över slänten, fast besluten att inte hindras av något innan han visat sig.
Thor stannade knappt för att hämta andan. Han rusade nerför kullarna och genom träden och rispades av riset utan att bry sig. Han kom till en glänta och såg byn som låg där nere: en sömning landsortsby, där vitkalkade envåningshus med vasstak stod tätt intill varandra. Där fanns bara några dussin familjer. Rök steg från skorstenarna eftersom de flesta steg upp tidigt för frukost. Det var en idyll, tillräckligt långt från Kungsgård – en hel dagsritt – för att hindra förbipasserande. Det var ännu en landsby i utkanten av Ringen, ännu en kugge i Västerrikets stora hjul.
Thor störtade den sista sträckan fram mot bytorget och sparkade upp jord som han for fram. Hundar och kycklingar sprang ur vägen, och en gumma, på huk vid en kittel som kokade framför huset, väste åt honom.
”Sakta ner, unge!”, tjöt hon när han rusade förbi och damm flög in i elden.
Men Thor hade ingen tanke på att sakta ned – inte för henne, och inte för någon annan heller. Han vek av mot en sidogata, och sedan in på en annan, fram och tillbaka längs vägen han kunde utantill, tills han kom hem.
Det var en liten och oansenlig byggnad, som alla andra, med sina vitkalkade lerväggar och brutna halmtak. Som i de flesta hus så var det enda rummet delat i två. Hans far sov på den ena sidan och de tre bröderna på den andra. Till skillnad från flertalet andra så fanns också ett hönshus på baksidan, och det var dit Thor förvisats att sova. Tidigare hade han sovit bland bröderna. Men allteftersom de växt sig större, tarvligare och mer avvisande så hade de också gjort en poäng av att det inte fanns plats för honom. Det hade smärtat först, men nu njöt han av att ha en plats för sig själv och av att slippa bröderna inpå sig. Det bekräftade vad han redan visste, att han var en främling i sin egen familj.
Thor sprang fram till porten och rusade in utan att stanna.
”Far”, ropade han med andan i halsen. ”Silvergardet! De är på väg!”
Hans far och bröder satt hukade över frukostbordet, redan klädda i sina bästa kläder. Vid hans ord flög de upp och rusade förbi honom ut på gatan, med en och annan tackling mot axlarna på vägen.
Thor följde efter, och sedan stod de där med blickarna mot horisonten.
”Jag ser inte en enda”, sa Drake, som var äldst, med sin djupa basstämma. Med de bredaste axlarna, och samma kortklippta hår som sina bröder blängde han ned mot Thor, som vanligt.
”Inte jag heller”, upprepade Dross, som bara var ett år yngre och alltid höll med Drake.
”De är på väg!”, snärtade Thor tillbaka. ”Jag svär!”
Hans far vände sig om och tog ett fast tag om hans axlar.
”Och hur vet du det?”, frågade han uppfordrande.
”Jag såg dem.”
”Hur