Längtan . Морган РайсЧитать онлайн книгу.
bodde här?" Frågade Caitlin.
Han nickade.
"Hur länge?"
Han tänkte. "Inte mer än ett århundrade", sade han. "Kanske två."
Caitlin förundrade sig, återigen, på de enorma tidsstegen i vampyrvärlden.
Plötsligt, blev hon orolig, eftersom hon tänkte på något annat. Hade han bott här med en annan kvinna?
Hon var rädd för att fråga.
Han vände sig plötsligt och såg på henne.
"Nej, det gjorde jag inte", sade han. "Jag bodde här ensam. Jag försäkrar dig. Du är den första kvinna som jag någonsin har tagit hit."
Caitlin kände sig lättad, men generad att han läst hennes tankar.
"Kom igen", sade han. "Den här vägen."
Han ledde henne upp för en spiralstentrappa, och den vred och vände, och lät dem upp till andra våningen. Denna våningen var mycket ljusare, med stora, välvda fönster mot alla håll, solljus vällde in, speglade det avlägsna havet. Rummen var mindre här, mer intimt. Det fanns fler eldstäder av marmor, och när Caitlin vandrade från rum till rum, såg hon en stor himmelsäng dominera ett av dem.
Schäslonger och överfyllda sammetsstolar spred sog över hela de andra rummen. Det fanns inga mattor, bara ett naket stengolv. Det var mycket skarpt. Men vackert.
Han ledde henne tvärs över rummet, till en uppsättning av stora glasdörrar. De hade täckts i så mycket damm, at hon inte ens hade vetat att de var där. Han klev upp och drog hårt i lås och knoppar, och till slut, med en smäll och ett moln av damm, öppnades de.
Han klev ut och Caitlin följde.
De klev ut på en stor stenterrass, inramad av ett utsmyckat räcke av kalksten. De gick tillsammans upp till kanten och tittade ut.
Härifrån hade de en befallande utsikt över hela landskapet, över havet. Caitlin kunde höra slaget av vågorna och lukten av havet låg tungt i luften på de rullande vindar. Hon kände sig som att hon var i himlen.
Om Caitlin någonsin hade föreställt sig ett drömhus, skulle det definitivt vara detta. Det var dammigt, och det behövdes en kvinnas uppsyn, men Caitlin visste att de kunde fixa det, kunde få det till det skick som det en gång varit. Hon ansåg att detta verkligen var en plats de kunde kalla hem tillsammans.
"Jag tänkte på vad du sa," sade han, "hela flygturen hit. Om att skapa ett liv tillsammans. Jag skulle vilja det väldigt mycket."
Han lade armen om henne.
"Jag skulle vilja att du bor här med mig. Så att vi kan börja våra liv igen. Precis här. Det är tyst här, och säkert, och skyddat. Ingen vet om denna plats. Ingen kommer någonsin att hitta oss här. Jag ser ingen anledning till att vi inte kan leva våra liv på ett säkert sätt, som vanliga människor", sade han. "Naturligtvis kommer det att behövas en hel del arbete för att fixa det. Men jag är redo, om du är det."
Han vände sig om och log mot henne.
Hon log tillbaka. Hon hade aldrig varit mer redo i hennes liv.
Mer än så, kände hon sig djupt rörd att han hade bjudit in henne för att bo med honom. Ingenting hade någonsin betytt mer för henne. Sanningen var att hon skulle ha levt med honom varsomhelst, även om det bara var en hydda i skogen.
"Jag skulle älska det," svarade hon. "Jag vill bara vara med dig."
Hennes hjärta bultade när de möttes i en kyss, ljudet av vågorna i bakgrunden, havets vindar rullade över dem.
Äntligen var allt perfekt i hennes värld igen.
Caitlin hade aldrig varit så glad som när hon spatserade genom huset, från rum till rum, och bar en trasa. Caleb hade lämnat huset, och gått ut på jakt, spänd på att få hem dem både middag. Hon var glad, eftersom det gav henne lite tid ensam att gå igenom huset, att ta in allt, själv, och att titta på det, med en kvinnas ögon, för att se hur hon kunde fixa det och göra det till ett hem för dem båda.
Hon gick genom rummen, öppnade fönster, släppte in havsluften. Hon hade hittat en hink och trasa och hade gått ner till bäcken hon hade sett löpa genom trädgården, och hade återvänt med en överfull hink med vatten. Hon skulle köra trasan genom strömmen tills den var så ren som den skulle kunna vara. Hon hade hittat en stor låda att stå på, och när hon öppnade var och en av de stora, medeltida fönstrena, ställde hon sig på lådan, och torkade varje ruta. Det fanns några fönster som helt enkelt var för höga för henne att nå, och för dessa tog hon till sina vingar, fladdrade högt upp i luften, och svävade framför fönstren medan hon rengjorde dem.
Hon var chockad över den omedelbara skillnaden det gjorde. Rummet förvandlades från att vara mörkt till att bli helt översvämmat med ljus. Det måste ha varit hundratals år av lagrad smuts och salt på båda sidorna av panelen. I själva verket, var bara att öppna varje fönster en bedrift i sig, då det tog all hennes kraft att rycka dem fria från rost och skräp.
Caitlin tittade noga och var mållös av hantverket av varje fönster. Varje fönsterruta var flera centimeter tjockt, och hade den mest vackra designen. Några av glasen var färgade, några var genomskinliga, och några hade den minsta nyansen av färg. När hon torkade varje fönster, kunde hon nästan känna husets tacksamhet, då det långsamt, bit för bit, kom tillbaka till livet.
Caitlin var äntligen klar och tittade över det igen. Hon var chockad. Vad som tidigare hade varit ett mörkt, oinbjudande rum, var nu ett otroligt soligt rum, med utsikt över havet.
Caitlin vände sig till golvet härnäst, gick ner på sina händer och knän och skrubbade det bit för bit. Hon såg med tillfredsställelse medan lager av smuts lossnade, och de vackra, stora stenarna började lysa igenom.
Efter det, vände hon sig till den enorma spiselkransen i marmor, torkade bort år av damm. Sedan vände hon sig till den stora, utsmyckade spegeln ovanför den, torkade den tills den lyste. Hon var ledsen att hon fortfarande inte kunde se sin spegelbild – men hon visste att det inte fanns något hon kunde göra åt det.
Hon vände sig mot ljuskronan härnästa, torkade var och en av dess kristalltäckta ljusstakar. Efter det ställde hon siktet på himmelssängen. Hon torkade alla dess inlägg, och sedan dess ram, förde långsamt tillbaka det antika träet till liv. Hon tog de åldrande filtarna och gick till terrassen och skakade dem hårt, dammoln flög överallt.
Caitlin återvände till rummet, vad som skulle bli sovrummet, och tittade över det. Det var nu magnifikt. Det lyste lika starkt som ett rum i vilket annat slott som helst. Det var fortfarande medeltida, men åtminstone var det nu fräscht och inbjudande. Hennes hjärta skjöt i höjden vid tanken på att bo här.
Hon tittade ner och insåg att vattnet i hinken hade blivit helt svart, och gick ner för trappan och ut genom dörren, ivrig att fylla den i bäcken.
Caitlin log när hon tänkte på vad Calebs reaktion skulle vara när han kom tillbaka. Han skulle vara så förvånad, trodde hon. Hon skulle rensa ut matsalen härnäst. Hon skulle försöka skapa en intim miljö där de kunde få sin första måltid tillsammans i ett nytt hem – den första, hoppades hon, av många.
När Caitlin anlände till vattenkanten sjönk hon ner på knä i det mjuka gräset, tömde och fyllde på hinken, då hon plötsligt kände hennes sinnen i högsta beredskap. Hon hörde ett prasslande ljud i närheten och anade ett djur närma sig henne.
Hon snurrade snabbt runt, och var förvånad över vad hon såg.
Närmande sig henne långsamt, bara på meters avstånd, var en vargvalp. Dess päls var helt vit, med undantag för en enda strimma av grått i pannan. Vad som slog Caitlin mest var ögonen. De stirrade tillbaka på Caitlin som om den kände henne. Inte nog med det, hon hade samma ögon som Rose.
Caleb kände hennes hjärta bulta. Det kändes som om Rose hade kommit tillbaka från de döda, hade återfötts som något annat