Förutbestämd . Морган РайсЧитать онлайн книгу.
dess kullar och dalar och vittrande monument utsträckta framför honom i en svag lutning. Det förde tillbaka minnen. Han hade dödat många människor här, när det var i bruk, och han hade nästan dödats här en gång själv. Han log vid tanken på det. Det var hans typ av plats.
Och det var det perfekta stället att landa. Pantheon var inte långt borta, och inom några minuter, kunde han vara infför domarna av den romerska storrådet, dess mest kraftfulla samling, och ha alla svar han behövde. Han skulle snart veta var Caitlin var, och om allt gick bra, ha deras tillåtelse att döda henne.
Inte för att han behövde det. Det var bara artighet, vampyretikett, en tusen-årig tradition. Man sökte alltid tillstånd för att döda i någon annans territorium.
Men om de vägrade, skulle han knappast backa. Det kan göra livet svårt, men han skulle döda alla som stod i hans väg.
Kyle andades djupt i den romerska luften, och han kände sig hemma. Det hade varit alltför länge sedan han hade varit tillbaka. Han hade blivit alldeles för fixerade vid att vara i New York, i vampyr politik, i en modern tid och plats. Detta var mer hans stil. Han kunde se hästarna i fjärran, grusvägarna, och gissade att han var troligen på sjuttonhundratalet. Perfekt. Rom var stadslikt, men fortfarande naivt, och de hade fortfarande 200 år att ta igen.
Kyle hejdade sig och såg han att han hade överlevt resan tillbaka i tiden ganska väl. I andra resor, hade han tagit betydligt mer stryk, behövt mer återhämtningstid. Men inte den här gången. Han kände sig starkare än han någonsin gjort, redo att gå. Han kände att hans vingar skulle gro direkt, att han kunde flyga direkt till Pantheon, om han ville, och satte sin plan i verket.
Men han var inte helt klar. Han hade inte haft en semester på en lång tid, och det kändes bra att vara tillbaka. Han ville utforska lite, för att se och komma ihåg hur det hade varit att vara här.
Kyle fortsatte ner för backen med sin otroliga snabbhet och på ingen tid alls, var han ur forumet och på de livliga, trånga gatorna i Rom.
Han förundrade sig över att även 200 år tidigare var Rom fortfarande lika trångt som det bara kunde vara.
Kyle saktade hans takt allt som han smälte in i folkmassan och gick tillsammans med dem. Det var en otrolig mängd människor. Den breda gatan, fortfarande tillverkad av jord, samlade tusentals människor, skyndandes i alla riktningar. Där fanns också hästar i alla former och storlekar, tillsammans med hästdragna kärror och vagnar. Gatorna stank av kroppslukt och hästgödsel. Det började nu att komma tillbaka till Kyle, bristen på rörmokeri, bristen på bad - stanken av gamla tider. Det gjorde honom sjuk.
Kyle kände sig puttad i alla riktningar, allt som folkmassan växte och växte, människor av alla raser och klasser hastade fram och tillbaka. Han förundrades över de primitiva skyltfönstrena där det såldes gammaldags italienska hattar. Han förundrades över de små pojkarna, klädda i trasor, som sprang fram till honom och höll ut bitar av frukt för att sälja. Vissa saker förändras aldrig.
Kyle gick in i en smal, sjaskig gränd, som han mindes väl, i hopp om att den fortfarande var som den en gång varit. Han var glad över att finna att den var det: framför honom stod ett tiotal prostituerade, lutade mot väggarna, ropandes till honom när han gick förbi.
Kyle log brett.
När han närmade sig en av dem, en stor, fyllig kvinna med färgat, rött hår och för mycket smink, nådde hon upp och smekte hans ansikte med handen.
"Hej där, grabben", sade hon,"intresserad av en trevlig stund? Hur mycket har du?"
Kyle log, lade armen om henne och förde henne ned i en annan gränd.
Hon följde gladeligen.
Så snart de svängde runt hörnet, sade hon,"Du svarade inte på min fråga. Hur mycket har du-"
Det var en fråga som hon skulle fråga klart.
Innan hon kunde tala färdigt, hade Kyle redan sjunkit tänderna djupt in i hennes hals.
Hon försökte skrika, men han täckte hennes mun med sin fria hand och drog henne närmare och fortsatte att dricka och dricka. Han kände blod rusa genom hans ådror, och kände sig upprymd. Han hade blivit uttorkad, utsvulten. Tidsresan hade utmattat honom, och detta var precis vad han behövde för att återställa hans energi.
När han kände hennes kropp tappa greppet, sög han mer och mer, och drack mer än han kunde tänkas behöva. När han äntligen var helt mättad, lät han hennes slappa kropp falla till marken.
När han vände sig om och beredda sig på att gå iväg närmade sig en stor, orakad man, som saknade en tand. Han drog en dolk ur sitt bälte.
Mannen tittade ner på den döda kvinnan, sedan upp på Kyle, och grimaserade.
"Det var min egendom", sa mannen."Bäst att du kan betala för det där."
Mannen tog två steg mot Kyle, och kastade sig mot honom med dolken.
Kyle, med sina blixtsnabba reflexer, undvek enkelt, tog mannens handled och drog tillbaka den i och bröt armen på mitten. Mannen skrek, men innan han kunde avsluta, ryckte Kyle dolken från hans händer och i samma rörelse skar han halsen av mannen. Han lät den döda kroppen falla till gatan.
Kyle tittade ner på dolken, en konstig liten sak med ett elfenbenshandtag, och nickade. Den var inte så dålig. Han stoppade den i hans bälte och torkade blodet ur munnen med baksidan av handen. Han andades djupt, och äntligen nöjd, gick han ner för gränden och tillbaka ut på gatan.
Åh, hur han hade saknat Rom.
KAPITEL TRE
Caitlin gick med prästen ner för gången i kyrkan, medan han avslutade att spärra ytterdörren och stängde av alla andra ingångar. Solen hade gått ner, och han tände facklor medan han gick och belyste det stora rummet.
Caitlin tittade upp och märkt alla de stora korsen, och undrade varför hon kände sig så lugn här. Borde inte vampyrer vara rädda för kyrkor? För kors? Hon mindes den Vita Klanen hemma i New Yorks kloster, och korsen som hade täckt väggarna. Caleb hade berättat för henne att vissa vampyrraser välkomnade kyrkor. Han hade inlett i en lång monolog om historien om vampyrer och dess förhållande till kristendomen, men hon hade inte lyssnat noga på den tiden, då hon var alldeles för förälskad i honom. Nu önskade hon att hon hade gjort det.
Vampyrprästen ledde Caitlin genom en sidodörr, och Caitlin blev mött av en stentrappa. De gick ner en välvd, medeltida passage, och han fortsatte att tända facklor medan han gick.
"Jag tror inte att de kommer tillbaka", sade han, och låste en annan ingång de passerat."De kommer att kamma landsbygden efter dig, och när de inte hittar dig, gå tillbaka till sina hem. Det är vad de alltid gör."
Caitlin kände sig säker här, och hon var så tacksam för den här mannens hjälp. Hon undrade varför han hade hjälpt henne, varför han hade satt sitt liv på spel för henne.
"Eftersom jag är din sort", sade han och vände och såg rätt på henne, hans genomträngande blå ögon stirrande genom henne.
Caitlin glömde alltid hur lätt vampyrer kunde läsa varandras tankar. Men för ett ögonblick hade hon glömt att han var en av hennes sort.
"Inte alla av oss är rädda kyrkor", sade han, som svar på hennes tankar igen."Du vet att vår ras är splittrad. Vår typ - den välvilliga typ - behöver kyrkor. Vi trivs i dem."
När de vände ned mote en annan korridor, ned en annan liten trappa, undrade Caitlin vart han ledde dem. Så många frågor rusade genom hennes huvud, att hon inte visste vad hon skulle fråga honom först.
"Var är jag?" Frågade hon, och insåg samtidigt att det var det första hon sagt till honom sedan de träffats. Alla hennes frågor strömmade ut i en kapplöpning."Vilket land är jag i? Vilket år är det?"