Älskad . Морган РайсЧитать онлайн книгу.

      Caitlin Paine slappnade av, för första gången på veckor. Hon satt bekvämt på golvet i den lilla ladan, vilade ryggen mot en höbal och andades ut. En liten eld sprakade i eldstaden några meter bort. Hon hade just lagt in ett nytt vedträ och eldens knaster fyllde henne med tillförsikt. Det var mars ännu och natten hade varit ovanligt kall. Natthimlen syntes genom fönstret på väggen mittemot och hon såg att det fortfarande snöade.

      Ladan saknade annan uppvärmning, men hon satt tillräckligt nära elden för att lindra den värsta kylan. Hon trivdes där och kände hur ögonlocken blev allt tyngre. Ladan doftade av brasan, och när hon lutade sig längre bakåt kände hon benen och axlarna slappna av.

      Men hon viste att det verkliga skälet till att allt kändes så fridfullt vare sig var brasan eller höet, eller ens att ladan gav tak över huvudet. Det var tack vare honom. Caleb. Hon satt och såg på honom.

      Han vilade på andra sidan rummet, några meter bort och alldeles stilla. Han sov och hon tog tillfället i akt att studera hans ansikte, hans perfekta drag och bleka, genomlysande hy. Hon hade aldrig sett ett ansikte med så perfekt utmejslade drag. Det var overkligt, som att se på en staty. Hon kunde inte förstå att han levt i tretusen år. Hon var arton, men såg redan äldre ut än honom.

      Men det var mer än bara hans utseende. Han hade en utstrålning, en särskild, svårfångad energi. Och ett stort lugn. När hon var i hans närhet kändes det som att allt skulle bli bra.

      Hon var glad att han fortfarande var där, med henne. Och hon tillät sig själv att hoppas att de skulle fortsätta vara tillsammans. Men samtidigt som hon tänkte den tanken bannade hon sig själv. Hon visste att hon bara gjorde det svårt för sig själv. Killar som han blev aldrig kvar. Det visste hon. De var helt enkelt inte gjorda för det.

      Caleb sov så lugnt, med så lätta andetag att hon hade svårt att säga om han överhuvudtaget sov. Han hade varit ute tidigare, för att finna föda. När han återvänt hade han varit mer avslappnad, bärande på en trave vedträn. Och han hade listat ut ett sätt att täppa till vid ladans dörr för att stänga snöyran ute. Han hade tänt elden, och nu när han sov höll hon den vid liv.

      Hon sträckte sig efter glaset med rött vin, läppjade på det och kände hur den varma vätskan långsamt hjälpte henne slappna av. Hon hade hittat flaskan i en kista gömd under lite hö. Hon hade kommit ihåg att hennes lillebror, Sam, fått ett infall och lagt den där. Hon drack aldrig annars, men såg inget fel med ett par droppar nu, särskilt efter vad hon varit med om.

      Hon höll dagboken i knäet, med en ny sida uppslagen, pennan i ena handen och glaset i den andra. Hon hade hållit den i tjugo minuter nu. Hon hade ingen aning om var hon skulle börja. Aldrig tidigare hade hon haft någon svårighet att skriva, men nu var det annorlunda. De senaste dagarnas händelser hade varit alltför dramatiska, svåra att smälta. Det här var första gången hon satt still och slappnade av. Första gången hon kände sig det minsta trygg.

      Hon bestämde sig för att det var bäst att börja från början. Vad hade hänt? Varför var hon här? Vem var hon egentligen? Hon var tvungen att gå igenom alltsammans. Hon var inte ens säker på att hon själv visste svaret på alla frågor längre.

      *

      Tills förra veckan var livet normalt. Jag hade faktiskt börjat gilla Oakville. Men så en dag kom mamma instormande och berättade att vi skulle flytta därifrån. Igen. Så vändes allt uppochned, som alltid med henne.

      Den här gången var det värre än någonsin. Det var ingen ny förort det gällde. Utan New York. Mitt i stan. En dålig skola och ett liv i betongen. Och ett farligt område.

      Sam var också förbannad. Vi pratade om att inte följa med, om att sticka. Men sanningen var att vi inte hade någonstans att ta vägen.

      Så vi åkte. Vi svor båda i hemlighet att om vi inte gillade det så skulle vi ge oss av. Hitta något ställe. Varsomhelst. Kanske till och med försöka söka upp pappa igen, fast vi båda visste att det inte skulle bli så.

      Och så började allt hända. Det gick så fort. Min kropp. Den omvandlades. Förändrades. Jag vet fortfarande inte vad som hände, eller vad det egentligen blivit av mig. Men jag vet att jag inte längre är samma person.

      Jag minns den där ödesdigra natten när det började. Carnegie Hall. Min date med Jonah. Och så… bara en stor lucka. Åt jag..? Dödade jag någon? Jag kan fortfarande inte minnas. Jag vet bara vad de berättade för mig. Jag vet att jag gjorde något den där natten, men allt är fortfarande som i en dimma. Vad det än var så ligger det fortfarande som en oro i magen. Jag vill aldrig göra någon illa.

      Dagen efter kände jag förändringen i mig. Jag blev helt klart starkare, snabbare, känsligare för ljus. Och jag kände alla dofter. Djur betedde sig underligt omkring mig, och jag märkte att det gjorde jag också när jag var i närheten av dem.

      Och så mamma, som berättade att hon inte var min riktiga mamma, och sedan dödades av de där vampyrerna, som egentligen var efter mig. Jag ville aldrig att hon skulle komma till skada. Det känns fortfarande som att det är mitt fel. Men med allt som händer nu så kan jag inte tänka på det. Jag måste fokusera på