Kismet Bay. Dawn BrowerЧитать онлайн книгу.
som hans ögon. Hans mörka kostym fick honom att se så stilig ut att hon ville kasta sig i hans famn.
”Nå?” Han lyfte på ena ögonbrynet. ”Är allt till belåtenhet?”
Hon log ett svagt, sensuellt leende. ”Ja, än så länge.” Holly tog av sig sin vinterkappa och hängde upp den på en krok och vände sig sedan tillbaka mot honom. ”Berätta vad det blir för mat så bestämmer jag mig för om det är perfekt.”
“Kyckling Marsala med pasta av fullkornsvete.” Hennes mun vattnades genast. Han hade hittat hennes favoriträtt. Nicholas visade sig vara den perfekte mannen, vilket i sig var lite oroande.
”Hur kunde du …”
”… arrangera allt det här?” avslutade han hennes mening. ”Din familj var väldigt hälpsam. Kanske du borde diskutera riskerna med att dela personlig information med personer de inte känner särskilt väl.”
Det fanns bara en orsak till att de alla hade hjälpt honom. Magin i Kismet Bay var aktiv. Nicholas hade varit tvär och irriterad när de först hade stött på varandra. Det var ingen slump att den lilla staden hette Kismet Bay, ödets vik. Grundarna, hennes förfäder, hade trott på ödet. De hade räddats ur en storm genom att deras skepp hade nått viken oskatt. Sedan dess hade området verkat magiskt, och en av de saker det medförde var kärlek. Ödet styrde fler saker än att hitta en själsfrände, men när du väl stötte på din sanna kärlek fick det inte ignoreras. Det var en av anledningarna till att Ivy hela tiden var så melankolisk: Gabriel hörde ihop med henne. Utan honom saknade hon en del av sig själv. Var Nicholas Hollys andra halva? Hennes familj verkade tro det, och det började Holly också göra. Hon kände en stark attraktion till honom som inte gick att ignorera. Han måste också känna det för att vara beredd att uppvakta henne så ivrigt.
”I familjen Strange litar alla alltid på sin magkänsla. De hade inte hjälpt dig om de inte trodde att det var det rätta.” Hon ville inte skrämma iväg honom genom att prata om öde och magi. Holly ville dock göra en sak innan hon fattade några beslut. Hon gick intill honom och la armarna runt hans hals. ”Kyss mig”, sa hon, önskade hon – krävde hon.
Nicholas behövde inte höra det två gånger. Han lutade sig ner och pressade sina läppar mot hennes. Den där magin hon hade tänkt på omslöt dem och tände en låga som fick dem båda att intensifiera kyssen. Hans tunga lekte med hennes och hon berusades av hans smak – som kanel och kakao. De två viktigaste ingredienserna i hennes varma choklad … Holly stönade när hennes åtrå steg och hon ville slita av deras kläder för att se om de två passade ihop på alla sätt. Holly tog ett steg bakåt innan hon gick så långt att hon kanske skulle ångra det.
”Det …”
”Jag vet”, sa hon.
Han skakade på huvudet. ”Jag vill så mycket mer med dig.”
Holly log mjukt mot honom. Nicholas skulle kunna komma att betyda mer för henne än hennes egen lycka. Han skulle kunna bli hennes lycka. Hon tänkte på sin syster Ivy och sa försiktigt: ”Jag skulle vilja få tid att förstå vad det här är. Hur ska vi kunna göra det när du inte bor här?”
”Jag vet inte”, svarade han uppriktigt. ”Men jag vill försöka, om du vill.”
Holly nickade. ”Det vill jag.”
Nicholas drog tillbaka henne in i sin famn och höll hårt om henne. ”Jag trodde aldrig att jag skulle hitta dig när jag kom hit med Gabriel, men jag är väldigt glad över att jag gjorde det. Jag kommer att berätta för Gabriel att jag inte vill resa iväg med honom. Jag stannar i Kismet Bay över helgerna. Resten … det funderar vi ut efter hand.”
Holly kramade honom och slöt ögonen. Hon hade möjlighet att få sin största önskan uppfylld och hon tänkte inte slösa bort den. Alla berättelser måste börja någonstans, och detta var hennes och Nicholas det var en gång …
KAPITEL ETT
Den kalla vinden svepte över Nash King och skar igenom hans skinnjacka som vore den av papper. Han gnuggade händerna för att försöka värma de stelfrusna fingrarna. Nu var det inte så långt kvar. Om bara några få steg skulle han komma fram till Grape Flavors Winery, då han skulle få tillbringa ett par efterlängtade minuter med sitt livs kärlek: Leilia Strange.
De två hade varit bästa vänner sedan lågstadiet. Nash hade alltid älskat henne, men dessvärre hade hon alltid bara sett honom som en vän och inget mer. Vissa dagar gjorde det mer ont än han någonsin kunde erkänna. Andra gånger var han enbart tacksam över att få finnas i hennes liv. Idag, däremot, hoppades han kunna repa tillräckligt med mod för att äntligen berätta att han älskade henne.
Han öppnade dörren till vinbutiken och gick in. Nash älskade förvandlingen som Leilia, tillsammans med sin syster Caprecia, hade gjort med den lilla affären. Olika viner hade sorterats efter typ och stod på hyllor som fanns utspridda i butiken. Det fanns även en delikatessavdelning med olika ostar, kex och bröd. Allt var hemtrevligt och inbjudande. De två systrarna ägde en vingård i utanför staden tillsammans med Ophelia, en tredje syster. Alla hade olika uppgifter på vingården, men Ophelia var inte inblandad i vinbutiken. Hon föredrog att arbeta med deras kusin Amadea i blomsterbutiken Blooms of Destiny. Familjen Strange var involverad i många av stadens företag och aktiviteter. Deras förfäder hade varit med och grundat Kismet Bay för över två hundra år sedan.
Nash gick längre in i vinbutiken och mot disken längst in där han hoppades hitta Leilia. Han hade ingen bra ursäkt för sitt besök, men han hälsade på tillräckligt ofta för att varken Caprecia eller Leilia skulle tycka det var konstigt. När han kom runt ett hörn fick han syn på henne. Hennes långa midnattssvarta lockar flödade över hennes axlar i generösa lockar. Hon stod vänd så att kan kunde se hennes ögon, men det behövdes inte. Deras koboltblå färg fanns etsad i hans minne. Ja, hela Leilias existens fanns där: i hans huvud. Han hade inte kunnat glömma henne ens om han hade försökt, något han sannerligen inte ville göra. Nash var på väg att gå fram till henne och börja prata när Caprecia kom ut från lagret bakom och krockade med Leilia.
”Är du kvar här ännu?” frågade Caprecia. ”Gå hem och gör dig i ordning för din dejt.”
Nash stelnade till. Vad då för dejt? Leilia hade inte sagt någonting om några nyårsplaner till honom. Och han som trodde de berättade allt för varandra … Det skulle inte ha varit svårt att ta reda på svaret. Allt han behövde göra var att gå fram och börja samtala så hade resten i stort sett skött sig självt. Men han kunde inte röra på fötterna, och smärtan i hjärtat höll på att bli outhärdlig.
”Det är gott om tid”, svarade Leilia nonchalant. Hon fortsatte fokusera på vad det nu var hon hade stirrat på när Nash hade börjat gå mot henne. ”Jag måste bli färdig med den här inventeringen innan jag kan gå. Vi har sålt slut på moscato-vinet och det mousserande rosévinet.” Hon sneglade på armbandsuret och suckade. ”Det här är en av de dagar under hela året som vi har mest att göra. Vad tänkte jag på när jag gick med på en dejt med Percival?”
”Kanske för att du hoppas att Mr. Wright är den rätte?” Caprecia blinkade. ”Fattar du…?”
Leilia tittade upp och blängde på henne. ”Ha. Ha. Jag fattar.” Hon verkade inte riktigt uppskatta Caprecias antydning, men det spelade ingen roll för Nash. Han ville vara Leilias enda kärlek. ”Du behöver inte säga mer. Nästa sak är väl att jag vill ha min egen riddare i blänkande rustning.” Leilia himlade med ögonen. ”Jag hör också skvallret. ’De tre riddarna’, som de kallas. Vad i hela världen tänkte deras föräldrar på?”
”Ingen aning.” Caprecia ryckte på axlarna. ”De kanske hoppades att de skulle bli lika ädla som de riktiga Riddarna kring Runda bordet. Fast de saknar Lancelot och Galahad – tydligen fanns det