Vapengåvan. Morgan RiceЧитать онлайн книгу.
denna bron.” Gwendolyn blev rörd av hans erbjudande, men sträckte sig och knuffade försiktigt honom åt sidan. ”Nej,” sa hon. ”Jag ska.” Hon väntade inte längre, utan gick fram och tog ett stadigt tag i räcket av rep. När hon tog ett steg, blev hon chockad över hur kallt det blev i hennes hand, isen grävde sig in i henne, den kalla känslan sköt sig upp i hennes handflator och armar.
Hon andades skarpt, osäker på om hon skulle kunna hänga kvar. En annan vind kom, som blåste bron från sida till sida, och tvingade henne att ta ett hårdare tag, att tolerera smärtan från isen. Hon kämpade för att balansera med allt hon hade, när hennes fötter halkade på de istäckta repen och plankorna under henne. Bron lutades skarpt till vänster, och för en stund var hon säker på att hon skulle trilla ner på sidan. Bron rättade till sig själv, och svingade sedan över till andra sidan. Gwen satte sig på knä igen. Hon hade knappt gått tre meter, och hennes hjärta slog redan så hårt att hon knappt kunde andas, och hennes händer var så bedövade så hon kunde knappast känna dem.
Hon stängde sina ögon och tog ett djupt andetag, och så tänkte hon på Thor. Hon föreställde hans ansikte, varje vinkel av det. Hon tänkte på sin kärlek till honom. Hennes beslutsamhet över att befria honom. Vad som än krävdes. Vad som än krävdes. Gwendolyn öppnade sina ögon och tvingade sig själv att ta flera steg framåt, hon greppade repen, och hon tänkte inte stanna för någonting. Vinden och snön kunde driva henne ner i djupet av kanjonen. Hon brydde sig inte längre. Det handlade inte längre om henne; det handlade om hennes livs kärlek. För honom kunde hon göra vad som helst. Gwendolyn kände vikten skifta på bron bakom henne och kollade tillbaka för att se Steffen, Aberthol, Alistair, och Krohn följa efter. Krohn halkade på sina tassar när han rusade förbi de andra, fram tills han var vid Gwendolyns sida. ”Jag vet inte om jag kan göra detta,” sa Aberthol, med en stram röst, efter ett par skakiga steg. Han stod där, med skakande armar när han höll i repet, en gammal man, som knappast hade kraft för att hålla sig kvar. ”Du kan göra det,” sa Alistair, som gick upp bredvid honom och la en arm runt hans midja.
”Jag är här. Oroa dig inte.” Alistair gick med honom, och hjälpte honom fram när gruppen fortsatte att gå, närmare och närmare över bron, ett steg i taget. Gwen blev ytterligare förvånad över Alistairs styrka under motgångar, hans lugna natur, hans oräddhet. Han utsöndrade också en kraft som Gwendolyn inte förstod. Gwen kunde inte förklara varför hon kände sig så nära honom som hon gjort, men under den korta tid hon hade känt henne, så kändes de redan som syskon. Hon fick styrka från hennes närvaro. Och från Steffens. Det slutade blåsa ett tag, och de skyndade sig. Snart hade de gått över mitten på bron, och de gick snabbare nu, Gwen vande sig vid de hala plankorna. Andra sidan på kanjonen började bli synlig, endast 20 meter där ifrån, och Gwendolyns hjärta började att välla med optimism. De kanske klarar det trots allt.
En vindpust svepte fram, och denna var starkare än alla de andra, så stark att Gwen var tvungen att sätta sig på knä och ta tag i repet med båda händerna. Hon höll för glatta livet när bron svingade nästan nittio grader, och svingade sedan tillbaka precis lika våldsamt. Hon kände att en planka gav vika under hennes fötter, och hon skrek när ett av hennes ben sjönk ner genom öppningen, genom brom, och hennes ben satt fast ända upp till hennes lår. Hon vred sig men kunde inte komma loss. Gwendolyn vände sig om och såg Aberthol förlora sitt grepp från Alistair och började att glida av bron. Alistar reagerade snabbt, och sträckte ut en hand och tog tag i hans vrist, och höll fast honom precis innan Aberthol gled över kanten. Alistair lutade sig över kanten av bron och höll sig kvar, när Aberthol svingade under henne, med inget mellan honom och kanjonen. Alistair ansträngde sig, och Gwen bad om att repet inte skulle ge vika. Gwen kände sig så hjälplös, för att hon satt fast, med sitt ben mellan de två plankorna. Hennes hjärta slog galet hårt när hon försökte ta sig loss. Bron svajade brett, och Alistair och Aberthol svajade med den. ”Släpp!” skrek Aberthol. ”Rädda dig själv!”
Aberthols käpp gled ur hans grepp och föll ner till djupet av kanjonen. Allt han hade var nu var staven som satt fast på hans rygg. ”Du kommer att klara dig bra,” sa Alistair lugnt. Gwen var överraskad över att se Alistair så samlad, så självsäker. ”Kolla in i mina ögon,” instruerade Alistair lugnt. ”Va?” skrek Aberthol i vinden. ”Kolla in i mina ögon,” befallde Alistair, med mer styrka i sin röst. Det var något i hennes befallande ton, och Aberthol kollade upp på henne. Deras ögon låstes, och när de gjorde det, så Gwendolyn att ett ljus lyste från Alistairs ögon och sken ner på Aberthols. Hon såg i misstro när ljuset slöt sig runt Aberthol, och Alistair lutade sig bakåt, och med ett drag, drog hon upp Aberthol upp på bron. Aberthol, som låg där och var chockad, andades tungt, och kollade upp på Alistair med förundran; sedan vände han sig omedelbart om och tog tag i repet med båda händerna, innan ytterligare en annan vind kom.
”Min lady!” skrek Steffen. Han gick ner på knä framför henne, sträckte sig, tog tag i hennes axlar, och drog med all sin kraft. Gwen började kunna ta sig loss från plankorna, men när hon var nära på att ta sig fri, halkade hon på det isiga greppet, och föll tillbaka ner där hon hade varit, ännu djupare. Plötsligt gick ytterligare en planka under Gwendolyn att gå av, och hon skrek när hon kände att hon började sjunka. Gwendolyn sträckte sig och tog tag i repet med en hand och Steffens vrist med den andra. Det kändes som om hennes axlar gick ur led när hon dinglade i luften. Steffen dinglade också, med sina ben fastklämda ovanför honom, och han riskerade sitt liv för att hindra henne från att falla, och repen bakom honom är det enda som gör att de kan hålla sig kvar. Det kom ett morrande och Krohn hoppade fram och högg tag i Gwens päls med sina huggtänder och drog bakåt med all kraft han hade, morrande och gnyende. Långsamt drogs Gwen upp, centimeter för centimeter, och hon kunde ta tag i plankorna på bron. Hon drog sig själv upp och låg där med ansiktet nere och andades tungt. Krohn slickade henne i ansiktet igen och igen, och när hon andades, var hon så tacksam för honom, och för Steffen som nu låg bredvid henne.
Hon var glad över att vara vid livet, för att räddas från en hemsk död. Men Gwendolyn hörde plötsligt ett knäckande ljud och kände hela bron skaka. Hennes blod rann kallt när hon vände sig om och kollade bakåt: ett av repen som höll fast bron hade gått av. Hela bron ryckte till och Gwen såg med skräck när den andra, som hängde i en liten tråd, också gick av. Alla skrek när halva bron plötsligt lossnade från väggen på kanjonen; bron svingade dem alla så snabbt så att Gwen knappast kunde andas när de flög genom luften, i ljusets hastighet mot den andra väggen på kanjonen. Gwen kollade upp och såg väggen av sten komma mot dem, och hon visste, under den stunden, att de alla skulle dö av smällen, deras kroppar skulle krossas, och den som överlevde, skulle falla ner i djupet av jorden. ”Sten, ge vika! JAG BEFALLER DIG!” skrek en röst fylld med primordial auktoritet, en röst som Gwen aldrig hade hört innan.
Hon sneglade bortåt för att se Alistair, som höll i repet, hålla ut en handflata, som var fixerad mot klippan de var på väg att åka in i. Från Alistairs handflata kom det ett gult sken, och när de kom närmare kanjonens vägg, när Gwendolyn samlade sig för smällen, så var hon chockad över vad som hände härnäst. Framför hennes ögon, så ändrades den kompakta stenen i kanjonen till snö, och nr de alla krockade, kände Gwendolyn inte hur hennes ben knäcktes, som hon hade förväntat sig. Istället kände hon hur hela hennes kropp åkte in i en vägg av ljus, fluffig snö. Det var iskallt, och det täckte hela henne, och gick in i hennes ögon, näsa och öron, men det skadade inte henne. Hon levde. Alla dinglade där, med repet hängandes från toppen av kanjonen, försjunken i en vägg av snö, och Gwendolyn kände ett starkt grepp om hennes vrist. Alistair. Hennes hand var främmande varm, trots kylan. Alistair hade på något sätt redan tagit tag i alla, och snart var alla, inklusive Krohn, på väg att dras upp av henne, när hon klättrade i repet som om de vore inget. Tillslut nådde de toppen, och Gwen kollapsade på den fasta marken, på andra sidan av kanjonen. Sekunden hon gjorde det, gick de kvarstående repen av, och det som var kvar av bron föll ner, i djupet av kanjonen.
Gwendolyn låg där, andades tungt, och var så tacksam över att vara på fast mark igen, och undrade vad som nyss hade hänt. Marken var iskall, täckt av is och snö, men det var i alla fall fast