Vapengåvan. Morgan RiceЧитать онлайн книгу.
runt om honom, som studsade på hans huvud och axlar. Han kollade upp och såg en stor sten komma flygande ner; han duckade och missade den precis. ”Förlåt!” skrek O´Connor neråt. ”Lös sten!” Reeces hjärta slog när han kollade tillbaka ner och försökte hålla sig lugn. Han ville verkligen veta var botten var; han sträckte sig ner, tog tag i en liten sten som hade landat på hans axel, och kollade ner och kastade den. Han kollade, för att se om det gav ifrån sig ett ljud. Det gjorde det aldrig. Hans onda aning djupnade. Det fanns fortfarande ingen uppfattning om var kanjonen slutade.
Och med sina händer och fötter som redan skakade, så visste han inte om de kunde klara det. Reece svalde, alla sorters tankar som rusade genom hans hjärna fortsatte. Tänk om Krog hade haft rätt? Tänk om det inte fanns en botten? Tänk om detta var ett idiotiskt självmordsförsök? När Reece tog ytterligare ett steg, och ilade sig ner meter för meter, så hörde han plötsligt ljudet av skrapande sten, och någon som skrek. Det kom ett oväsen bredvid honom, och han kollade och såg Elden, som började falla, glida ner bredvid honom.
Reece sträckte instinktivt ut en hand, och klarade av att ta tag i Eldens handled när hon gled förbi. Som tur vad hade Reece ett fast tag om klippan med sin andra hand, och klarade av att hålla kvar hårt i Elden, som förhindrade honom från att glida hela vägen ner. Elden dinglade, och fick inget fäste. Elden var för stor och tung, och Reece kände att hans styrka började att försvinna. Indra kom fram, rusade ner snabbt, och sträckte sig ner och tog tag i Eldens andra handled. Elden försökte tafatt ta tag i något, men fick inget fäste. ”Jag får inte tag i något!” skrek Elden, med panik i sin röst. Han sparkade vilt, och Reece var rädd att han skulle förlora sitt eget grepp och falla ner med honom.
Han tänkte snabbt. Reece tänkte på repet och krokar som O´Connor hade visat honom innan de klättrade ner, ett redskap de hade använt när de hade klättrat över murar under erövring. Ifall den kommer till användning, hade O´Connor sagt. ”O’Connor, ditt rep!” skrek Reece. ”Kasta ner det!” Reece kollade upp och såg O´Connor dra repet från sin midja, luta sig bakåt och sätta in en krok i väggen. Han hängde i den med all sin makt, testade den flera gånger, och kastade sedan ner det. Repet dinglade förbi Reece. Det kunde inte ha kommit tidigare. Eldens halkiga handflator gled ur Reeces hand, och när han började falla bakåt, så sträckte sig Elden fram och tog tag i repet. Reece höll andan, och hoppades att det skulle hålla.
Det gjorde det. Elden drog sig sakta upp, tills han tillslut fick ett starkt fotfäste. Han stod på en kant, andades tungt och var tillbaka till sin balans igen. Han andades ut en tung suck av lättnad, och det gjorde även Reece, det hade varit för nära.
De klättrade och klättrade, tills Reece inte visste hur mycket tid som hade passerat. Himlen blev mörkare, och Reece droppade av svett trots kylan, och det kändes som om varje stund kunde vara hans sista. Hans händer och fötter skakade våldsamt, och ljudet av hans egna andetag fyllde hans öron. Han undrade hur mycket mer han skulle klara av. Han visste att om de inte kom till botten snart, så behövde de alla stanna och vila, speciellt eftersom att natten var på väg. Men problemet var att det fanns ingenstans att stanna och vila. Reece kunde inte hjälpa att undra, att om de blev för utmattade, att de bara började att falla, en i taget. Det kom ett högt ljud från stenar, och sedan en liten lavin, tonvis av stenar regnade ner, och landade på Reeces huvud, ansikte och ögon. Hans hjärta stannade när han hörde ett skrik, ett annorlunda denna gången, ett skrik mot döden.
I hörnet av hans öga såg han en kropp, flyga förbi honom, snabbare än vad han kunde inse. Reece sträckte ut sin hand för att ta tag i honom, men allt hände så snabbt. Allt han kunde göra var att se Krog, flaxa i luften, fallandes bakåt, rakt ner i inget.
KAPITEL TRE
Kendrick satt på sin häst, bredvid Erec, Bronson och Srog, framför tusentals av män när han stod mot Tirus och riket. De hade gått rakt in i en fälla. De hade sålts av Tirus, och Kendrick insåg nu, alldeles för sent, att det hade varit ett stort misstag att lita på honom. Kendrick kollade upp mot hans högra sida, och såg tiotusentals soldater högt uppe på kullen, med sina pilar redo; på hans vänstra sida såg han lika många. Framför dem stod ännu fler. Kendricks få tusen men kunde verkligen inte strida mot detta antal soldater. De skulle bli slaktade bara genom att försöka. Och med alla dessa pilbågar dragna, så skulle minsta lilla rörelse resultera i en massaker bland hans män. Det hjälpte inte geografiskt, att vara längst ner i dalen heller.
Tirus hade valt stället för bakslaget väldigt väl. När Kendrick satt där, hjälplös, med sitt ansikte brinnande av ilska och förtrytelse, så stirrade han tillbaka på Tirus, som satt högt uppe på sin häst med ett själv-tillfredsställt leende. Bredvid honom satt hans fyra söner, och bredvid dem, en befälhavare för riket. ”Är pengar så viktigt för dig?” frågade Kendrick Tirus, som knappast stod tre meter bort, med sin röst kall som stål. ”Skulle du sälja ditt eget folk, ditt eget blod?” Tirus visade ingen ånger; han log ännu bredare. ”Ditt folk är inte mitt blod, kommer du ihåg?” sa han. ”Det är därför jag inte, enligt dina lagar, tog min brors tron.” Erec harklade av ilska. ”MacGils lagar skickar vidare tronen till sonen, inte till sin bror.” Tirus skakade sitt huvud.
”Det är obetydligt nu. Dina lagar spelar längre ingen roll. Makt vinner alltid över lag. Det är de som dikterar lagen. Och nu som du ser, är jag starkare. Vilket betyder, från och med nu, att jag skriver lagarna. Framtida generationer kommer inte att komma ihåg dina lagar. Allt de kommer komma ihåg är att jag, Tirus, var kung. Inte du och din syster.” ”Troner som tas på ett ogiltigt sätt varar aldrig,” kontrade Kendrick. ”Du kanske dödar oss; du kanske till och med övertalar Andronicus att ge dig tronen. Men både du och jag vet att du inte kommer att regera länge. Du kommer att bli sviken av samma svek du gav oss.” Tirus satt där, oförändrat. ”Då skall jag njuta av dessa få dagarna på min tron medan de varar, och jag kommer att applådera till de män som kan svika mig med lika mycket skicklighet som jag svek dig.”
”Nog med snack!” sa rikets befälhavare. ”Retirera nu eller så kommer dina män att dö!” Kendrick stirrade tillbaka, rasande, och visste att han behövde retirera, men han ville inte. ”Lägg ner era vapen,” sa Tirus lugn, med en försäkrande röst, ”och jag kommer att behandla er rättvist, som en krigare till en annan. Du kommer att vara min fånge i strid. Jag kanske inte delar tycke om dina lagar, men jag ärar krigskoden för en krigare. Jag lovar dig, du kommer inte att skadas under min tillsyn.” Kendrick kollade på Bronson, på Srog, och på Erec, som kollade tillbaka på honom. Alla satt där, stolta krigare allihop, med hästar som dansade under dem i tystnaden. ”Varför skulle vi lita på dig?” frågade Branson Tirus. ”Du har redan bevisat att dina ord inte betyder någonting. Jag har lust av att dö här på slagfältet, bara för att svepa bort det belåtna leendet från ditt ansikte.” Tirus vände sig om och skrockade mot Bronson.
”Du pratar trots att du inte ens är en MacGil. Du är en McCloud. Du har ingen rätt att avbryta i MacGils affärer.” Kendrick försvarade sin vän: ”Bronson är precis lika mycket MacGil som alla oss. Han pratar med rösten från våra män.” Tirus gnisslade sina tänder, och var klart irriterad. ”Valet är ditt. Kolla runt och se alla tusentals bågskyttar som är redo. Du har blivit överlistad. Om du ens sträcker dig mot ditt svärd, så kommer dina män att dö på fläcken. Till och med du kan se det. Det finns tider att strida, och tider för att retirera. Om du vill skydda dina män, så gör du vad vilken befälhavare som helst skulle göra. Lägg ner dina vapen.” Kendrick spände käken flera gånger, och brann inombords. Så mycket som han hatade att erkänna det, så visste han att Tirus hade rätt. Han kollade runt och visste att om en liten stund skulle alla hans män vara döda om de försökte att slåss. Så mycket som han ville strida, så vore det ett själviskt val; och hur mycket han än hatade Tirus, så kände han att han sa sanningen, och att hans män inte skulle skadas. Så länge som de levde, så kunde de slåss en annan dag, på en annan plats, på ett annat stridsfält.
Kendrick kollade på Erec, en man han hade kämpat sida vid sida med, oräkneliga gånger, mästaren av Silver, och han visste att han tänkte samma sak. Det var annorlunda att vara