Vapengåvan. Morgan RiceЧитать онлайн книгу.
jag hämnas varenda en av mina män.”
Tirus nickade nöjt, och Erec sträckte sig fram och släppte sitt svärd och skidan ner mot marken. Det landade med ett kling. Kendrick gjorde likadant, även Bronson och Srog, och varenda en gjorde det motvilligt, trots att de visste att det var det enda smarta. Bakom dem kom höga kling från tusentals vapen, alla föll genom luften och landade på vintermarken, alla Silvers, MacGils och Silesianer som återvänder. Tirus log brett. ”Hoppa nu av hästarna,” befallde han. En i taget hoppade de ner och ställde sig bredvid sina hästar. Tirus hånlog och njöt av sin seger. ”Under alla år var jag flykting till de Övre öarna, jag avundade Kungens hall, min äldre bror, all hans makt. Men vilken MacGil har makten nu?” Makten av svek är ingen makt alls,” sa Bronson tillbaka.
Tirus skrockade och nickade mot sina män. De rusade fram och band alla deras vrister med rep. De började att bli dragna framåt, de tusentals som nu var fångar. När Kendrick drogs, började han plötsligt att tänka på sin bror, Godfrey. De hade alla stuckit iväg tillsammans, ändå hade han inte sett honom eller hans män någonstans sedan dess. Han undrade om de på något sätt klarat av att rymma? Han bad om att de skulle möta ett bättre öde än vad de gjorde. På något sätt var han optimistisk. Med Godfrey, visste ingen.
KAPITEL FYRA
Godfrey red fram framför sina män, med Akorth, Fulton och hans Silesianska general bredvid sig, och kungarikets befälhavare som han hade betalat liberalt. Godfrey red med ett brett leende, mer nöjd när han kollade ut och såg mängden av kungarikets män, flera tusen män starka, som red bredvid dem och gick med honom. Han tänkte med tillfredsställde på lönen han hade gett dem, de oändliga säckarna med guld, och han tänkte på deras miner, och var lättad över att deras plan hade fungerat. Han hade inte varit säker förrän den sista stunden, och för första gången så andades han lätt. Det fanns många sätt att vinna en strid, och han hade trots allt segrat utan att spilla en enda droppe blod. Kanske hade det inte gjort honom lika ridderlig eller modig som de andra krigarna. Men det gjorde honom fortfarande lyckad.
Och vid slutet var det väl ändå det som var målet? Han skulle hellre behålla alla sina män med en liten bit muta, än att se hälften mördas i någon oansvarsfull akt av ridderlighet. Det var kanske bara han. Godfrey hade arbetat hårt för att lyckas med det han hade. Han använde alla sina svarta marknaden-kontakter genom bordellerna, gränderna och barerna, för att ta reda på vem som hade sovit med vem, vilka bordeller som rikets befälhavare frekvent använde i Ringen, och vilka av rikets befälhavare som var öppna mot mutor. Godfrey hade djupare smyg-kontakter än de flesta, och han hade spenderat nästan hela sitt liv för att skaffa dem, och nu hade de kommit till nytta. Det hade inte heller skadat att han hade betalat dessa kontakter vän. Tillslut hade hans fars guld kommit till användning. Fortfarande var Godfrey inte säker på om de var pålitliga, inte förrän denna stund. Det fanns ingen som kunde sälja en som en tjuv kunde, och han hade tagit chansen som funnits. Han visste att det var ett litet mynt-kast, att dessa människor endast var lika pålitliga som det guldet de fick betalt. Men han betalade dem med väldigt fint guld, och de hade visat sig att vara mer pålitliga än vad han hade trott.
Självklart hade han ingen aning hur länge Rikets trupper skulle vara lojala. Men de hade i alla fall tagit sig ur en strid, och just nu, var de på hans sida. ”Jag hade fel om dig,” sa en röst. Godfrey vände sig om för att se en Silesiansk general komma upp bredvid honom med en blick av beundran. ”Jag tvekade på dig, det måste jag erkänna. Det var genialt. Jag kommer inte att tveka över dig igen.” Godfrey log tillbaka, och kände sig rättfärdigad. Alla generalerna, alla de militära typerna, hade tvekat på honom under hela hans liv. I hans fars hallar, en hall för krigare, hade han alltid sett ner på med förakt. Nu, tillslut, såg de att han, på sitt eget sätt, var lika bra som de var.
”Oroa dig inte,” sa Godfrey. ”Jag ifrågasätter mig själv. Jag lär mig medan jag går. Jag är inte en befälhavare, och jag har inte min mästarplan annat än att överleva på det sätt jag kan.” ”Och vart ska vi nu?” frågade generalen. ”Vi ska gå med Kendrick, Erec och de andra, och göra vad vi kan för att hjälpa dem.” De red, tusentals av dem, och en obekväm allians bredvid rikets män, och Godfrey rusade upp och ner för kullarna, genom långa, torra slätter, rakt mot byn där Kendrick hade sagt att de skulle mötas. När de red rusade miljontals tankar genom Godfreys huvud. Han undrade hur det hade gått för Kendrick och Erec; hur många färre de skulle vara; och han undrade hur det skulle vara i nästa strid, en riktig strid. Det kunde längre inte undvikas. Han hade inga fler trick i sin ärm, och inget mer guld.
Han svalde nervöst. Han kände att han inte hade samma nivå av mod som alla de andra verkade ha, alla verkade vara föda med det. Alla andra verkade vara orädda i strid, och till och med i livet. Men Godfrey erkände att han var rädd. När det väl gällde, mitt i striden, så visste han att han inte skulle smita. Men han var klumpig och pinsam; han hade inte de skickligheter som de andra hade, och han visste inte hur många gånger han skulle räddas på grund av att han hade tur. De andra verkade inte bry sig om de dog, alla verkade vara villiga att ge deras liv för ära. Godfrey uppskattade ära. Men han älskade livet ännu mer. Han älskade sin öl, sin mat och även nu, kände han hur magen kurrade, en vilja att dra sig tillbaka till baren någonstans. Ett liv i strid var inget för honom.
Men Godfrey tänkte på Thor, som var där ute någonstans, fångad; han tänkte på alla hans släktingar som kämpade för deras sak, och han visste att det var hans ära, hur han än ville göra. De red, och red, och red, och tillslut red de upp för en kulle, och hade en svepande utsikt över dalen som spred ut sig framför dem. De stannade, och Godfrey kisade in mot den bländande solen, och försökte att urskilja allt han såg framför honom. Han höjde sin hand för att skydda sina ögon, och kollade förvirrat ut. Sedan, till hans fruktan, blev allt klart. Godfreys hjärta stannade: nedanför, drogs tusentals av Kendricks, Erecs och Srogs män bort, bundna som fångar. Detta var den kraft som han skulle mötas med. De var helt omringade, av tio gånger fler soldater. De gick till fots, med sina vrister bundna, alla fångar, alla blev ledda därifrån. Godfrey visste att Kendrick och Erec aldrig skulle retirera om de inte hade en god anledning.
Det såg ut som om de hade blivit lurade. Godfrey frös, och fick en plötslig panik. Han undrade hur detta hade skett. Han hade förväntat sig att se alla mitt i en jämn strid, han hade förväntat sig att rusa in och gå med deras kraft. Men nu, försvann de istället in i horisonten, redan en halvdags ritt därifrån. Rikets general red upp bredvid Godfrey och skrockade. ”Det ser ut som om dina män hr förlorad,” sa rikets general. ”Det var inte en del av vår deal.” Godfrey vände sig till honom, och såg hur nervös generalen verkade vara. ”Jag betalade dig väl,” sa Godfrey, som var nervös, men tvingade sig själv att ha en självsäker röst, eftersom han kände att hans deal föll i bitar. ”Och du lovade att gå med mig för min sak.” Men rikets general skakade på huvudet. ”Jag lovade att gå med i strid, inte ett självmordsförsök. Mina få tusen män kommer inte att gå upp mot en hel bataljon från Andronicus.” Vår deal har förändrats. Du kan bekämpa dem själv, och jag behåller ditt guld.”
Rikets general vände om och skrek när han kickade sin häst och red bort i den andra riktningen, och hans män följde efter. De försvann snart ner på andra sidan dalen. ”Han har vårt guld!” sa Akorth. ”Ska vi genskjuta honom?” Godfrey skakade på huvudet och kollade när de red iväg. ”Och vad för bra saker skulle det leda till?” Guld är guld. Jag tänker inte riskera våra liv för det. Låt honom gå. Det finns alltid mer. Godfrey vände sig om och kollade mot horisonten, den försvinnande gruppen av Kendrick och Erecs män, som han brydde sig mer om. Nu utan sin backup, var han mer isolerad än innan. Han kände att hans plan föll i bitar runt om honom.
Nu då?” frågade Fulton. Godfrey skakade på axlarna. ”Jag har ingen aning,” sa han. ”Det är inte meningen att du ska säga så,” sa Fulton. ”Du är en befälhavare nu.” Men Godfrey skakade på axlarna igen. ”Jag talar sanning.” ”Dessa krigarsaker är svåra,” sa Akorth, och kliade sig på magen medan han tog av sin hjälp. ”Det verkar inte funka som du har förväntat dig, eller hur?” Godfrey satt där på